Sylvia. Sagor, Sånger och Skildringar för Barn och Ungdom / Andra Årgången 1880 / 7 (1879-1880) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skräckt omkring på golfvet, reser sig upp
på si nu lunga bakben och tittar upp på sto- 1
lar och bord. Han lär sig snart att känna
dörren och trummar på den med sina
framtassar, då han vill slippa in eller ut.
Hemma hos oss, på Ii. prostgård, hade jag som
gosse en mycket tam hare. En gång koin
en bondvärdimia på besök och trakterades
efter vanligheteu med kaffe och skorpor.
Bäst hon drack sitt kaffe, kom haren fram
och hoppade upp i hennes famn. Gumman
blef så skrämd, att hon fälde skorpan och
höll på att tappa koppen i golfvet.

Som alla veta, är harens mun klufven,
så att framtänderna synas. En folksaga
berättar derom, att haren eu gång slagit vad
med räfvcn, att det nog fans dem som voro
rädda för honom (haren); sedan de slagit
vad, hoppade haren öfver gärdsgården nddt
in i en fårskoclc, som låg och sof på
andra sidan om den samma, och fåren sprungo
skrämda åt alla håll. Haren blef då så
glad öfver sitt lyckade puts, att han
skrattade så, att munnen gick i lclyf, och
sedan den dagen hafva alla harar sin mun
korsformigt klufven.

<big><big>JULEN PÅ LANDET.<</big>/big>

Om man en julafton stiger in i en
bondstuga på landet, så ser man
framför sig en bild, som är lika vacker,
som högtidlig och rörande. Klockan 3 på
eftermiddagen, då det börjar bii mörkt, har
husbonden kommit hem från ängen med det
sista lasset hö före helgen, och från
bad-stun, der hela gårdsfolket nyss badat, slår
den sista ångan ut genom fönstergluggarne
och dörren. Inne i stugan är allt städadt
och fint och värmen kännes helt behaglig,
då man kommer från kölden der ute.
Värdinnan sysslar med bestyren för
qvällsvar-den och gamlefar släpar som bäst genom
dörren in i stugan en halmkärfve. Redan
en vecka förut har han beklädt det sotiga
taket med pertor, som äro vackert flätade
i hvarandra. Barnen sitta på bänkarne och
se väntande ut. Klockan har nu blifvit, 6.
Allt gårdsfolket är nu kliidt i
helgdagskläder och det långa bordet är täckt med en
livit duk. Vid midten af bordet ligger en
stor bibel uppslagen och bredvid bibeln
äro lagda gamlefars stora och de yngres
mindre psalmböcker. På hvardera ändan
af bordet brinner ett ljus. På bänken brin-



ner äfven lilla Kalles, husbondens tioårige
sons tvågreniga ljus, som modren stöpt åt
honom till julen. Gamlefar utbreder
halmen på golfvet och husbonden tar några
halmstrån och kastar dem upp mot taket.
Det är så ett gammalt bruk, och om
många af halmstråna fastna vid pertorna i
taket, anses detta betyda en god årsvext. Nu
är halmen utbredd: detta var det sista
gö-romålet. före julens början. Allt
gårdsfolket, utom de som tillaga q välls varden,
sitter nu högtidligt och stilla på bänkarne och
vid bordet och samtalar om allvarliga
saker, såframt det ej läses. Intet skämt
eller opassande gyckel kommer öfver någons
läppar. Afven barnen fröjda sig nu, att
julen kommit. De klara ljuslågorna och
den mjuka halmen på golfvet, som
påminner dem om, huru verldens frälsare föddes
på halm, äro deras glädje, och de äldres
allvar och andakt låter dem förstå, att det
är en högtidlig och helig qväll. Sedan
maten blifvit framsatt, sätter man sig tyst
och stilla till bords, h varefter en bordsbön
läses och en psalmvers sjunges, likaså
efter slutad qvällsvard. Derpå läses juleus

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>