Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ske, att denna strävan eller propaganda för
en förkortning av arbetstiden var
”bakåt-strävande”, således reaktionär, så måste
man verkligen dra öronen åt sig och börja
fundera på nyttan av nationalekonomiskt
”vetande’’ av detta slag.
Oss synes denna från den borgerliga
nationalekonomien hämtade tes, vilken är
gammal som gatan oeh ständigt blivit kastad
arbetarna i ansiktet under deras kamp för
kortare* arbetstid, vara fullständigt ohållbar.
Vi skola i all blygsamhet nöja oss med att
påpeka, att arbetareklassens levnadsstandard
alls icke sänkts, därför att arbetstiden
förkortats från 10 till 8 limmar. Vi skola
oekså be att få påpeka, att i begreppet
levnadsstandard även måste inräknas
arbetstiden, eller rättare den tid som arbetet
lämnar övrigt för arbetarens egen privata
disposition. En arbetare, som har 14 timmars
arebtsdag, måste med avseende därpå, att
denna arbetsdag icke lämnar någon tid
övrig för honom själv, gör honom till ett
lastdjur, gör hans existens ”animalisk”,
anses ha en lägre levnadsstandard än den som
arbetar 10 timmar med samma betalning.
Nu måste det naturligtvis vara så, att
det ieke speciellt är nedsättningen av
arbetstiden från 8 till 6 timmar, som
kommer att medföra en sänkning av
levnadsstandarden, utan sänkningen över huvud
taget, således varje sänkning. Men om sa
skulle vara förhållandet, att en förkortad
arbetstid måste medföra en sänkning av
levnadstandarden, så måste logiskt sett en
ökning av arbetstiden medföra en ökning av
le vnad stan d ar den.
TJnder sådana förhållanden måste man
med beklagande konstatera, att hela
arbetarerörelsen fallit offer for samvetslösa
demagoger, att den slagit in på en
fullkomligt felaktig väg, att den i stället for
en sänkning av arbetstiden borde
eftersträva en utökning av densamma, för att
kunna uppnå en förhöjd levnadsstandard
för arbetareklassen. En arbetstid på 25
timmar om dygnet vore då kanske ett
lämpligt ideal i stället för 8- eller
6-tim-marsdag.
Nu vederläggas emellertid dessa
påståenden bättre av livet än av teorier.
Arbetarnas levnadsstandard har icke sänkts,
fastän arbetstiden småningom förkortats från
14 och 12 timmar till 10 och 8 och
därunder. Tvärtom har den höjts. Och det
torde fÖr övrigt vara ett spörsmål om
icke en av de allra väsentligaste
beståndsdelarna i denna förhöjda levnadsstandard
utgöres just av den förkortade arbetstiden.
Om en sådan uppfattning, som att en
sänkning av arbetstiden, sådan som den
kan åstadkommas genom organisation
sarbe-Let oeh klasskampen, således en successiv
sänkning, måste medföra en försämrad
levnadsstandard, och om denna uppfattning,
som vuxit fram hos de enskilda genom
påverkan av de borgerliga nationalekonomerna,
skulle bli så förhärskande, att den lyckades
sätta sin prägel på rörelsen, vart hade vi
då kommit hän? «To, vi hade kommit
dithän, att de borgerliga nationalekonomernas
teser blivit direktiv giv ande för vår
klasskamp. Vi skulle ha förlora! herraväldet
över vår egen rörelse, som underkastades
inflytandet av den borgerliga
nationalekonomiens ”sanningar”.
Vi äro i eke alldeles säkra på, att vi icke
redan befinna oss ett stycke på väg mot
denna utveckling. Vi ha hört medlemmar
på möten med den djupaste övertygelse
utveckla teorier, som (le ovan påtalade,
medlemmar som äro gamla hängivna kämpar
i rörelsen. Vi äro icke säkra på, att icke
dylika uppfattningar i ganska hög grad
varit medverkande till framskap ande t av
den olust till aktivitet i arbetslöshetsfrågan,
som faktiskt förefinnes även inom S. A. C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
