Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hur fascismen segrade i Italien. Av Armando Borghi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kastat människor ut genom fönstren. De
ha tvingat sina motståndare att lämna de
platser på vilka de levat, de ha tvingat
människor att avsäga sig sin poster och
ämbeten oelt allt ha de kunnat utföra med en
fullkomlig visshet om att aldrig bli ställda
till ansvar för sina ogärningar och
förbrytelser. Fysisk sträf frihet, därför att
medborgarna blivit avväpnade av polisen
innan de fascistiska operationerna började;
juridisk straffrihet därför att polis och
domstolar sympatiserade med fascisterna.
På detta sätt utvecklades förhållandena
och mognade tillståndet för marschen mot
Rom. Det var icke Mussolini, som var det
egentliga uppohvet till denna. Mussolini
hade vid denna tid ännu icke fått blick på
fascismens alla möjligheter. Han syftade
vid denna tid icke längre än till ett
deltagande i det parlamentariska spelet. 1921
hade Giolotti på nationalisternas lista fått
placerat en del fascistiska kandidater och
det lyckdes att härigenom få plaeerat ett
trettiotal svartskjortor med Mussolini i
teten i kammaren. Mussolini ville
parlamen-tarisera fascismen. Men det var för sent.
Den beväpnade fascismen var icke inriktad
på makterövring genom parlamentarisk
verksamhet, den var inriktad på
makterövring genom utomparlamentarisk verksamhet,
genom terror och den marscherade sin väg
framåt. Mussolini blev snarare denna
rörelses fånge än dess ledare.
Yi ha liknat fascismen med en
invaderande armé. Ett preciserande är av
nöden. En invaderande armé stöter alltid emot
en beväpnad stat, som efter förmåga
försvarar sitt territorium. Men i detta fall
hade vi en stat, som efter förmåga skyddade
inkräktarna och som förbrytare straffade
dem som gjorde motstånd.
Det är ett faktum att proletariatet under
1919 och 1920 ständigt marscherade framåt.
Under denna tid förekom endast isolerade
fascistdåd. En av dessa händelser var
anläggandet av branden på Avanti i Milano
på vilken våldsakt proletariatet svarade med
generalstrejk. Var fanns då il Duce med
sina svartskjortor 1 Var upptog han
kampen mot folket? Fascisterna höllo sig vac-
kert i skinnet. De väntade tills
arbetarerörelsen började glida nedåt i en vågdal. Det
var först under senare delen av 1920,
sedan proletariatet beträtt reträtten efter
fa-briksockupationen och Giolottis regering
genom all slags favorisering och sträf frihet
gynnat den fascistiska banditismens
utveek-ling, som våldsdåden började bli alldagliga
företeelser.
Så sent som i november 1921 tilldrog sig
följande i Rum. Fascisterna hade
mobiliserat sina band till en mönstring i
huvudstaden. Arbetarna i Rom svarade med en
generalstrejk. Mussolini samlade då suia
anhängare i Augusteoteatcrn och föreslog
att lösa den kritiska situation, som
uppstått med generalstrejken genom att var och
en i lugn och ro drog hem till sitt. Han
begärde att den demokratiska regeringen
skulle ställa extratåg till disposition for de
fascistiska bandens heinlransportering. Och
så skedde också.
Den 3 augusti 1921 undertecknade
Mussolini en pacifieeringsÖverenskommelse med
det socialistiska partiet och den
reformistiska landsorganisationen. Denna pakt
föreskrev, att de tvenne partierna ömsesidigt
skulle respektera varandras organisationer
och insignier, att för framtiden ogilla varje
fientlighet och att utse en skiljedomstol för
att examinera och slita alla eventuella
tvister. Republikanerna och katolikerna intogo
en neutral hållning gent emot de båda
parterna, som befunno sig i strid. Det är
onödigt att anmärka, att varken syndikalisterna
eller anarkisterna ville gå med på en sådan
överenskommelse, som blott visade svaghet
från de socialistiska elementens sida.
Under sommaren 1922, starx före
fascist-marschen mot Rom, gjordes en sista ansats
till ett proletärt försvar. De olika
arbetaresammanslutningarna samlades till en
”Arbetets allians”, men det visade sig vara
omöjligt att åstadkomma en aktion, som
kunde medföra ett resultat. Tiden for
overksamhet var slut. Ville man dämma
upp för fascismen, så måste
arbetareklassen samlas till kamp.
Man ville söka ena proletariatet, men det
visade sig ånyo vara en omöjlighet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
