Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - När storken kom till prästgården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
pastor Finsen, lekande med en liten flicka. Att afstå
från att göra hennes bekantskap förmådde jag icke.
Det var en tvåårig flicka, jublande och glad.
Det är icke allom gifvet att förstå tvååringarnas
humor, men jag hade hemma en jämnåring till den
lilla danskan och begrep mig altså godt på henne.
Sedan jag rasat med henne en stund, fordrade
artigheten att jag gjorde bekantskap med hennes mor,
som låg i en sjuksäng här ute, och om hvilkens
tillvaro jag förut icke haft en aning.
Men efter den dagen var jag aldrig rädd för de
sjukas afdelning. Jag kom dit alt oftare, och
slutligen vardt här mitt käraste tillhåll.
De rekreationssökande talade om värkliga eller
inbillade krämpor. Ofta voro de "lynniga", ofta
blaserade. De värkligt sjuka talade icke om sitt onda
utan att man uppfordrade dem därtill. De voro
förhoppningsfulla eller resignerade, glada öfver hvarje
liten förbättring och tacksamma för hvarje
uppmuntran. "Mina sjuka", såsom jag snart nog kallade dem,
gåfvo mig den nya erfarenheten, att sjuka människor
visst icke äro något oangenämt sällskap, tvärtom.
Min intimaste bekantskap blef emellertid
pastorskan Finsen och hennes man. Han hade tjänstgöring
i det närbelägna Köbenhavn på förmiddagarne och
kom ut på eftermiddagarne, som vi ofta tillbrakte
samman.
En förmiddag kom en sjuksköterska till mig:
"Pastorskan är ovanligt modfäld och ledsen i
dag. Om ni har tid, så var snäll och gå och muntra
upp henne lite".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
