Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Sixtinska Madonnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sixtinska Madonnan.
Det bedöfvande larm, som alltifrån daggryningen hördes vid Tiberns vänstra strand,
tystnade plötsligt. Från S:t Johannes’ kyrka till Lateranen skallade de båda till "Ave Maria" manande
klockslagen och brokiga grupper af albaniskt landtfolk, campagnoler, herdar från sabinerbärgen och
trasteverinare, hvilka i dag arbetat i sitt anletes svett nära nitton timmar, kastade sina skoflar och
spadar på marken, kullstjälpte de långa raderna af skottkärror, läste en kort aftonbön och
afmarscherade skyndsamt till sina hviloställen, utan att besvära sig med betraktelse öfver, hvilka antika
konstverk i dag blifvit framdragna ur flodstrandens grus och stenrös. Efter några minuter voro de
sista arbetarne försvunna, och man såg ännu blott några elegant klädda unga män, åtskilliga
benediktiner och en rikt galonerad betjänt hos hans helighet påfven anställa efterforskningar, huru långt
arbetena för återaftäckandet af det gamla Rom framskridit.
Det var, såsom de redan framträdande svårigheterna bevisade, ett jättearbete, detta
aftäckande af det gamla Rom. Oerhörda skansar af grus, icke mindre väldiga än de, hvilka af
Cæ-sarernas legioner uppkastades kring belägrade städer, sträckte sig utefter Tibern och lade sig mellan
de breda, genom kastell-lika palatser och usla kojor knappt nödtorftigt markerade gator, på hvilka
en gång millioner af romerska borgare hvimlat. Bredvid arbetsfältet befann sig den gamla bron
Pons Milvius, hvars jättelika ruiner alltsedan det romerska väldets sista dagar envist satt sig till
motvärn mot flodens vredgade böljor. Snedt emot Ponte rotto visade medeltidens Rom sitt dystra,
hotande anlete. Från den vilda, hemska tid, då Guelfer och Ghibelliner bekämpade hvarandra,
härstammade dessa med smala fönster, fasta qvaderstensmurar, torn och tinnar försedda borgar, i
hvilkas grannskap de antika templen och öfriga byggnader hade blifvit nedrifna, för att beröfva de
anfallande allt skydd mot kulorna och de tunga armbostpilarne.
På ett och annat af dessa kastell fladdrade en liten fana, prydd med egarens vapen. Påfven
Julius hade med järnhand gjort slut på de inom det påfliga området befintliga höga familjernas
dynastiska härlighet, och efter denne David hade under Leo X inträdt ett salomoniskt tidehvarf af
fred, vetenskap, konst och passionerad praktlystnad, men de romerska adelsfamiljerna hade ännu alltid
svårt att bortlägga tecknen af sin forna sjelfmagt.
Så fladdrade äfven på tinnarne af ett dystert palats i närheten af Ponte rotto två fanor.
Öfver portalen stod ett vapen, föreställande en till edgång utsträckt hand, med fingerspetsarne
nedåtvända. Det var ätten Malatestas sköldemärke.
Framför palatset stodo två atletfigurer i de tyska lansknektarnes brokigt utstofferade, i
Italien alltför väl bekanta slitströjor, försedda med bröstharnesk, blänkande stålhufvor och långa bar-
1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 01:53:01 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tafvelga/0005.html
