Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sixtinska Madonnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAFVELGALLERI.
11
"Du gör en god gärning, Petrajo. Skulle väl kardinal Ismeducci annars vilja göra sig
delaktig i ditt förehafvande?"
Franciskanern vände sina stora svarta ögon åt sidan, betraktade kardinalen forskande och
ryckte på axlarne.
Munken var mycket väl hemmastadd här. Han undvek den af två pelare uppburna
portalen och gick in genom en sidodörr. En gammal ärevördig fru i trastevinerdrägt mottog de
båda andlige.
Ett ögonblick därefter befunno sig de fromma herrarne ansigte mot ansigte med den firade
skönhet, som af hela Rom blott kallades Fornarina, d. v. s. den lilla bagarflickan. Fornarina satt
på en tronlik stol, matt belyst af en lampas sken och hållande en liten bok i handen. Rummet var
möbleradt med klosterlik enkelhet. I ett hörn hängde en liten tafla, föreställande jungfrun med
kristusbarnet och den lilla Johannes. Framför denna skatt brann ständigt en liten lampa. Med
förvåning och nyfikenhet betraktade Ismeducci den ensamma flickan. Hon steg upp och riktade på den
framträdande Petrajo en mild, sorgsen blick.
Fornarina var ungefär 25 år gammal, högväxt, med fylliga, utbildade former. Det
regelbundna ansigtet med den höga pannan och raka näsan tycktes vid första påseendet oförmöget af
hvarje lifligt uttryck; vemodig, tankfull resignation var det utmärkande draget däri. Men blicken,
denna milda, ljufva blick, full af barnslig naivitet och hängifvenhet, spred liksom ett sken, ett
hemlighetsfullt lif öfver anletsdragen. Kardinalen tycktes sakna något vid denna sköna uppenbarelse. Hade
han kanske tänkt sig Rafaels älskarinna klädd som en adelsdam, hvilken paraderar på en fest?
Fornarina hade en enkel blå klädning med en smal, eldfärgad gördel under den höga barmen —
alldeles som en vanlig trasteverinerflicka. Eller väntade kardinalen, att det tjocka kastanjebruna håret,
hvilket lade sig såsom en dyrbar ram kring pannan och tinningarne, skulle efter venetianskt mod
varit upptornadt i lockar för att svalla kring hennes runda, nu blygsamt dolda skuldror?
Och ändå var det hon, Rafaels älskade, och hans ädla öga kunde säkerligen omöjligt sakna
ett behag, som hade uppväxt på koketteriets eller det blotta modets osunda mark. Rafael skulle
varit i stånd att utsmycka dessa nästan kala rum i Villa Frangipani med en prakt, som kunnat göra
konungar afundsjuka — och ändå voro väggarna beklädda med vanlig röd cittadinomarmor och
endast "jungfrun på ängen" erinrade om konstnärens gudomliga skaparkraft. Fornarina befallde
oinskränkt öfver de juveler och guldpjeser, med hvilka målaren öfverhopades af påfven och de
furstar, som voro nog lyckliga att erhålla en målning af Rafaels hand. Men flickan bar icke
den ringaste prydnad, icke den anspråkslösaste kedja — något, som icke ens den fattigaste
roma-rinna trodde sig kunna undvara — icke ett enda litet kors — och ingen ring. Det låg
någonting högt, oantasteligt i denna qvinnobild, för hvars uppfattande kardinalen tycktes sakna all
måttstock. Han drog sig ödmjuk och häpen bakom Petrajos jättegestalt och tycktes anställa jämförelser
mellan sin sköna guddotter Aldruda och Fornarina, hvilken senare han väl ändå hade uppskattat
något för lågt.
"Var välkommen, min ärevördige Petrajo, ehuru du bringar mig ett ondt budskap," sade
Fornarina, i det hon lindrigt knäböjde och gjorde korstecknet öfver bröstet.
Det var icke den gälla, qvittrande näktergalston, i hvilken Aldruda di Malatesta talade, utan
en mjuk, vibrerande altröst, som gick till hjärtat, liksom hennes blick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
