Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spelarne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
TAFVELGALLERI.
Framför oss under en blå- och gulrandig matta, fästad vid en lummig pinie, sitter ett litet
sällskap kring ett rundt bord, fullsatt med korgflaskor innehållande montefiasconervin.
Mycket förnäm ser den ena herrn ut: en fin gestalt i dyrbar, guldstickad drägt, med värja
vid sidan, med smalt, olivfärgadt ansigte, kortklippt hår och ett tunnt blåsvart skägg kring haka
och läppar. Han är känd af hvarje barn i Eom: han heter Giuseppe Cesari, målare från Arpino.
Fattig, liksom så många tusen andra konstnärer, hade han ankommit till Rom; men Cesari hade
talang och lycka och förmådde snart tränga sig upp till de högsta samhällskretsar. För hans
praktlystnad kallade man honom i början spefullt "Il Cavaliere d’Arpino" — men snart förvärfvade han sig
rättighet till denna titel, ty påfven förlänade honom densamma, sedan han praktfullt utsmyckat dennes
villa i Viterbo.
Bredvid honom, drickande i stora klunkar, satt en med ."il Cavaliere" ungefär jämnårig man
i mycket vårdslös drägt och med trotsig min. Han bar ett berömdt namn: Orsi, Cosimo cVOrsi,
och var son till den bekante mästaren, hvilken hade förklarat riddaren från Arpino för sin
bäste lärjunge.
Därnäst satt en officer af påfvens romerska lifvakt: en väldig gestalt i en kostym med röda
och hvita slitsar och med ett slagsvärd mellan knäna. Han hette Tobaldo da Buzzio. Hans hy var
svartgul, hans blick hemsk och hotande, ehuru han efter allt utseende befann sig i en ganska
munter sinnesstämning.
I en vacker länstol, hvars ljusa siden genom försommarens regn och högsommarens solstrålar
blifvit mycket urblekt, satt en dam af utomordentlig skönhet. Blondlockig, med stora ljusbruna ögon,
i ungdomens högsta fägring, gjorde hon ett egendomligt, fängslande intryck. Hon fungerade här
såsom värdinna, strök upp spetsmanschetterna från de sköna, fylliga underarmarne och var
outtröttlig att fylla i glasen. Detta var Fillida Fredinianini, en af Eoms förnämsta skönheter, som blott
behöfde göra en vink, för att sätta en hel här af beundrare i rörelse. Med ett knyte på hufvudet
och barfotad hade hon från Siena vandrat till Rom — nu egde hon ett palats i staden, en villa vid
klostret San Benedetto i sabinerbärgen och så sköna juveler som någon ättling af den eviga stadens
första familjer.
Fillida sökte genom en behagfull glädtighet att förjaga det allvar, som bemägtigat sig
hennes följeslagare.
Hon tog lutan och sjöng med pärlklar röst och skälmskt allvar:
"Jag vandrar sent vid stjärnors ljus,
För mig blott lyser flamman
Från lilla fönstret i ditt hus,
Där nyss vi sutto samman,
Där hand och hand och mund vid mund
Vi glömde hela verldens rund
För kärleks ro och gamman..."
"Bravo!" sade Buzzio mycket allvarsamt och for med handen ofrivilligt öfver ögonen och det
styfva skägget, som ville han med ens bortstryka trettio år.
"Ja mycket bra ..." instämde "il Cavaliere" sarkastiskt. "Förträffligheten är alltid förträfflig,
äfven om den ej riktar sig på ett förträffligt ämne."
"Åh, jag tycker, att diktens ämne är ännu bättre än dikten sjelf," svarade Fillida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
