Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Danae och Guldregnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Danae och Guldregnet.
Af Anton van Dyk.
Under en högst ruskig Novembernatt år 1639 rullade en af dessa tunga, guldprydda, med
fyra hästar förspända åkdon, som hofvet och den högre adeln egde, längs efter de usla gatorna från
Whitehallpalatset inåt hjärtat af London. Nu för tiden börjar Londonbornas lif i detta stadsqvarter
klockan fem på eftermiddagen och slutar sällan före tu på natten. Men på den där tiden, då till och
med samhällets första klasser plägade börja sin dag högst tre timmar efter solens uppgång, var det
tyst, öde och verklig natt klockan tolf — och denna timme hade just nyss S:t Pauls tornklocka
slagit, ackompanjerad af några hundra andra klockslag. Blott med misshag hörde borgaren, där han
låg väl nedbäddad i sin säng, när de raska, slamrande hofslagen af hästar i ”kungstraf” vid
midnattstiden skallade genom gatorna, när fönsterna i hans hus darrade och skallrade vid bullret af
någon bland dessa täckvagnar, hvilka tycktes vara bygda efter modell af Noaks ark.
Det var Lorder och Ladies från den visserligen ridderlige, men njutningslystne och slösaktige
Karl I:s hof, hvilka bemödade sig att utsuga Old-Englands märg. Herrskapsvagnen åtföljdes på sin
ensliga stråt säkerligen af flera svordomar och tysta förbannelser än de gator voro, som den
genomrullade. De, som sutto däri, voro redan hemligt dömda af folket, innan de ännu hade en aning om,
på hvilken vulkan de firade sina förtrollande nattliga fester.
Men säkerligen förtjänade den, som denna natt lik en furste eller hertig for till Lincolns Inn
Fields, ingen af de förebråelser, som engelsmännen med blytyngd lade på sin konungs och hans
ridderskaps skuldror. Denne man var en arbetare, liksom den flitige borgaren; han lyste ej genom
underhafvandes utpressade svett, utan hans furstliga prakt var betalt med af honom ärligt förtjänta
penningar. Han förde hvarken hertig- eller adelsvapen, hvarpå han kunnat grunda ett anspråk på
inträde vid hofvet. Hans geni och konst allena hade gjort honom till konungens vän och öppnat
för honom de för hvarje man af lägre härkomst med järnbommar tillslutna salar, som tillhörde
Englands herskare och rikets store.
Anton van Dyk, den nederländske målaren, var det, som vid en så sen timme åkte genom
London. Han kom från konungen i Whitehall och innan han begaf sig till hvila i sin palatslika
bostad i Blackfriars, ville han först besöka en af de där aftoncirklarne hos den tyske grefven af
Aremberg, vid hvilka hufvudstadens utmärktaste män och qvinnor plägade stämma möte.
Lincolns Inn Fields var då för tiden och äfven sedermera en omtyckt vistelseort för många
stora herrar, i synnerhet statsmän. Denna trakt var ett slags hufvudqvarter för personer af rang,
rikedom och bildning, och bland dessa fattades icke ens representanter af det andliga ståndet; ty
då bodde biskopen af Chichester i sitt palats vid Lincolns Inn, tätt bredvid sin lifvakts kasern,
Blackfriars-klostret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 01:53:01 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tafvelga/0037.html
