Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Danae och Guldregnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Van Dyk omfamnade honom. Det var kallt ute; men det hvarken regnade eller snöade.
Desto mer häpnade van Dyk, när han kände sin väns bröst fuktigt som af dagg.
”Hvad är detta?” frågade han, i det han aftorkade sina händer.
”Blod, signor, blod!” ropade Fiamingo. ”Om ändå stöten hade varit bättre! eller om jag
fått den, som träffade Lord Wentworth!”
En kort berättelse följde. Fiamingo hade varit i tvist med sin skötevän, Lord Wentworth.
I halft rusigt tillstånd hade bägge kommit därhän, att genast på gatan vilja afgöra tvisten med
värjan. Wentworth blef af den sårade Fiamingo ihjälstucken. Ville italienaren icke blifva hängd, så
gällde det att med möjligaste skyndsamhet fly ur England.
Van Dyk hade återvunnit sin fattning och var besluten att rädda den italienske målaren.
Penningar var det första som erfordrades. Van Dyk, som var nog olycklig, att just nu icke ega
några sådana, lät sin kusk ögonblickligen köra tillbaka till Holborn ... Grefve Arembergs palats
var stängdt.
”Till Ludgate Hill, Lord Henry Digby!” skrek van Dyk.
Här voro åtminstone ännu öppna dörrar. Van Dyk steg ur och frågade efter Lady Venetia.
Hon kom sjelf honom till mötes i korridoren på första våningen, ännu fullt klädd. Synbarligen hade
hon ej varit hemma i fem minuter.
”Mylady!” stammade van Dyk. ”Jag anropar ert bistånd för en olycklig väns räkning. Han
måste i denna minut fly från London. Ni känner min otur på spelet i natt; jag ber er om ett
lån på 100 eller 200 guinéer.”
Och därpå omtalade han för damen, hvarom frågan yar.
Damen öfvergick ögonblickligen från sin förnäma liknöjdhet till en liflig energi.
”Äfven jag, min herre, har blifvit totalt utplundrad af den där penningevargen Lord
Edgefield!” sade hon. ”Men vi skola ändå lätt finna råd. Tom!” ropade hon till betjänten, ”är Mylord
hemma?”
”Nej; han for bort i går morse på räfjagt.”
”Hvar är hofmästaren?”
Den efterfrågade personen, just en sådan som Hogarth tecknat i sitt ”Mariage à la Mode”,
en snål, men bottenärlig tvärvigg, framträdde.
”Två hundra guinéer!” sade Venetia kort.
”Af mig?” svarade hofmästaren mycket lugnt.
Damen mätte den gamle med en flammande blick. Han gjorde en ofrivillig bugning, men
sade sedan hviskande:
”Mylady, jag är oändligt ledsen, men jag har bestämda order. Jag hoppas, att ni ej vill
försvåra min pligt för mig ... Hans härlighet mylord Henry Digby har förbjudit mig att utom de
hundra pund ni erhöll i går morse, utlemna åt er en enda halfpenny före hans återkomst. Har ni
något annat att befalla, så står jag till er tjänst.”
Lady Venetia vände sig bort harmsen och förgrymmad. Plötsligt tycktes en tanke falla
henne in.
”Följ mig, maestro!” sade hon lifligt. ”Ni skall få penningar; jag erinrar mig nu, att ni
nyss gjorde mig till Danae.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
