Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rembrandt och hans fru
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAFVELGALLERI.
45
"Jag känner honom icke! Men detta breda ansigte tycks ändå något förstå sig på saken;
ty jag ser mig nödsakad att göra ett annat utkast, om jag vill fatta belysningen så skarpt som jag
ämnade."
Tre dagar senare stodo Van Dyk och Schut utanför Rembrandt bostad. Hans "smedja" var
uthängd.
"Hvad säger du om detta, bror?" frågade Van Dyk. Denne man målar ett ljusdunkel
sådant som endast Rubens och Correggio förstå att åstadkomma, men han öfverträffar dem vida i
belysningens djärfhet. Denna dystra tafla är ett makalöst mästerstycke. Kom Schut, vi måste se
konstnären. Är enslingen för stolt att uppsöka oss, så skall han bli varse, att Van Dyk
åtminstone är nog konstnär, för att lyfta på hatten för hans snille. Denna tafla och min "smedja!"
Hvilken skillnad! Jag skall ha denna tafla, skulle jag också nödgas ge mitt bästa stycke i utbyte
därför!"
Men Schut gick egensinnigt sin väg. Van Dyk steg in hos Rembrandt.
Tagen på detta sätt, var Rembrandt ej längre motsträfvig. Han visade sina målningar,
försvarade sitt manér gentemot sträfvandet efter det stora och ovanliga och tog slutligen Van Dyks
arm och följde med honom till hans atelier.
Rembrandt egnade ingen uppmärksamhet åt de taflor, uti hvilka någGt af Rafaels gratie och
himmelska behag röjde sig; han gick kallt förbi sin konstnärsbroders rika, idealistiska kompositioner
och berömde blott här och där den lyckade tekniken; han brydde sig icke om de stycken, i hvilka
den unge Van Dyk försökt skildra menniskosjälen i de mest olikartade stämningar och tillstånd.
"Gif mig denna tafla för min "smedja", så är jag nöjd!" sade Rembrandt slutligen, pekande
på "Skördefolket" (Les moissonneurs dans les Flandres), hvilken tafla ännu befann sig på stafletten.
"Skördefolket" var en genremålning, i hvilken Rembrandt igenkände något med honom sjelf
befryndadt. Den var ofulländad.
"Detta är det sämsta af mina arbeten," sade Van Dyk. "Välj ut något annat, Mynheer."
"Säg snarare det bästa; här har ni i det närmaste träffat verkligheten."
"Men jag åsyftar blott konstnärlig sanning, mäster Rembrandt!"
"Ni vill gå utöfver naturen och uppnår henne aldrig," svarade Rembrandt. "Hon, blott hon
är den eviga modren till all konst. Hon kan skapa; människan aldrig. Människan kan af dess
enskilda drag sammanflicka ett slags helt, och det kallar ni att måla efter fantasien; men däraf
blir bara en mängd oting. Ni kan ingenting gifva annat än hvad ni aftryckt, stulit från naturen;
det allena är äkta, det är förträffligt och verkligt lefvande! Se dessa skördeflickor, det är
präktiga, nederländska jäntor, som man skulle vilja kyssa, bita. De kunna skratta, glamma, älska,
dricka och gifva örfilar åt oförskämda kurtisörer. Men hvad ämnar ni göra med denna ofulländade
hufvudfigur i förgrunden, mäster Van Dyk?"
"Det är skördeflickornas drottning! Hon är representanten för det ideala i min tafla; hon
först skall sätta den konstnärliga stämpeln på det simpla hvardagslifvet..."
"Ni vill således ändå införa ett oting i er målning. Då vill jag icke ha den."
"Nej, endast en ideal gestalt," sade Van Dyk, "men jag har ännu ej fått henne nog klar
för mig i min fantasi, för att kunna måla henne."
12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
