Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holbein i England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
TAFVELGALLERI.
Den tilltalade uttryckte genom en hastig åtbörd sin vägran.
"Ni tyckas ämna förblifva stumma, som om ni verkligen vore antika gudinnor af Apelles eller
Phidias. . ."
Han teg ett ögonblick, därpå föll den tanken honom in, att fåfänga och motsägelseande
möjligen skulle kunna narra damerna att tala.
"Ni behöfva icke buga er, Myladies, till tack för min komplimang," sade målaren sarkastiskt,
i det han spetsade sitt stift och ställde paletten i ordning, "ty ni hafva ännu icke hört allt, hvad
jag ämnade säga. Ni äro visserligen stumma liksom antikens mästerverk, men af deras skönhet har
blott en förtvifladt liten del blifvit er förunnad. Ni där till exempel — er högra arm är betydligt
tjockare än den vänstra, och dessutom har ni alldeles för mycket fläsk på halsen, och ni, Mylady,
har ögonskenligen ena skuldran, den vänstra, för hög — och med högra skulderbladet står det icke
häller synnerligen rätt till..."
Så långt hade Holbein kommit, clå båda grekinnorna liksom på kommando rusade öfver
honom, där han satt lugn på sin pall, satte händerna för munnen pä honom och rykte af hans barett,
för att slå honom i hufvudet därmed, hvarjämte de rätt känbart luggade honom i skägget.
’"Satans ungar! Vill ni hålla er från lifvet på mig!" skrek mästaren på tyska, i det han
sprang upp och retirerade mot dörren.
’’He, mäster Holbein!" ropade plötsligt en stark röst utanför, och kraftiga slag dånade på
dörren; "vill ni öppna dörren ett ögonblick för mig?"
"Hvem är där?"
"Llangadok, lord Mark Llangadok . . ."
"Jo nu ä’ vi vackert ute," mumlade Holbein och såg på de båda damerna, som stodo där
lika häpna som han sjelf.
"Vi äro förlorade," mumlade den ena gudinnan, i det hon lade händerna öfver bröstet.
"Bort, bort," sade den andra. "Fins här ingen utgång, inget kabinett?"
Ateliern var icke försedd med den ringaste smygvrå. I ena hörnet stod en manequin i
kroppsstorlek, behängd med åtskilliga draperier och med en gammal hjälm på hufvudet.
Holbein satte hastigt träbelätets armar i ändamålsenligt läge, hängde en kappa och ett lakan
däröfver, och den ena damen smög sig bakom denna improviserade skärm, där hon var fullständigt
gömd. För den andra fans ingen plats.
Emellertid hade Llangadok fortfarande sträfvat att öppna dörren.
"Se här, sätt på hjälmen," sade Holbein i det han stjälpte besagde pjes öfver damens hufvud
och fällde ner vishet. "Häng på er denna mantel — se så, tag svärdet mellan knäna, sätt er på
pallen där i hörnet och sitt bara stilla, hvad som än må hända."
"Jag säger er," hördes åter Llangadoks röst, om ni icke genast utan krus öppnar dörren,
mäster målare, så skall ni fä se, att det aldrig slutar väl. Kom hit tätt intill dörren. Jag låter
ännu nåd gå för rätt;" sade han med dämpad ton. — "Hon är hos Er, om hvilken jag talade med
Er i dag; hon är inte på sina rum; hon passar inte upp hos drottningen, som redan för en timme
se’n gått till hvila. Hvarför stod den inpiskade skälmen Pindi på vakt här i korridoren och ville
höfligt visa mig tillbaka nedför trappan? Låt upp, jag ger damen fem minuters rådrum, för att afhöra
de af mig dikterade vilkoren för en ärofull kapitulation. Efter denna tids förlopp löper jag till storms ..."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
