Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Holbein i England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62
TAFVELGALLERI.
Angående Holbeins lefnadsöden och betydelse såsom konstnär må ännu följande i korthet
meddelas.
Hans Holbein den yngre föddes 1497. Hans ungdom och första lärotid tillbragtes i
Augsburg. Fadren — Hans Holbein den äldre — var sjelf en ganska aktningsvärd konstnär. I hans
målningar ligger redan den realistiska riktning uttalad, hvilken sonen var kallad att på ett så
storartadt sätt representera.
År 1517 reste Holbein d. y. öfver till Luzern, 1519 till Basel, hufvudorten för hans
verksamhet på kontinenten. 1526 kom han till England med rekommendationsbref till kansleren Thomas
Morus och blef efter ett par år tagen i tjänst af Henrik VIII. Hos denne uppbar han lön, hade
fri bostad och erhöll dessutom särskild betalning för hvarje tafla. Hittills hade Holbein
hufvudsakligen egnat sig åt det höga religiösa måleriet. Men från den stund han kom till den engelske
konungens hof blef han för alltid rykt från den stora bana, hvilken han med så härlig framgång beträdt,
och hemföll hufvudsakligen åt porträttmåleriet. Högt ärad af sina kungliga gynnare och upptagen
i samhällets högsta kretsar lefde han i England som en lord och dog därsammastädes 1543.
Holbein d. y. är jämte Albrecht Durer att anse såsom Englands störste målare. Liksom
Durer på ideal väg, så uppnådde Holbein konstens höjd genom anslutning till det reala. Med suverän
ande uppfattar och genomtränger han natursanningen i allt, utan att i sin framställning hvarken
göra våld på det tillfålliga i den särskilda företeelsen eller förändra dess inre väsen. Holbein är en
skytt, som träffar pricken vid första skottet.
En närmare redogörelse för två af Holbeins mest bekanta taflor må här slutligen finna en
plats. Den ena är den s. k. "Döddansen’’, den andra hans ’Dresden-madonna" (hvaraf en
afbildning i 5:te häftet af detta tafvelgalleri blifvit meddelad).
Medeltidens dystra åskådning af döden såsom en fruktansvärd fiende, hvilken i den hemskaste
skräckgestalt kom att hemta menniskorna och föra dem till landet på hinsidan, mot hvars fasor
endast presterskapet hade skyddsmedel i händerna, denna åskådning skärptes ytterligare genom
fasansfulla tilldragelser, hvilka oafvisligt ådagalade dödens magt. Kommande från österlandet
vandrade pesten öfver Europa åren 1348 och 1361, bortrykte oräkneliga människomassor och
försänkte de qvarlefvande i svårmod, ångest och förtviflan.—Men det ligger icke i människans natur
att länge lida det fruktansvärda, utan att försöka göra motstånd. Sålunda uppträdde man också
mot mordängeln: man skrattade, då gråtandet ingenting gagnade, man började (i Munchen) att
offentligen dansa och jubla och göra sig lustig öfver liemannen. Folkhumorn hade börjat undanrödja
det öfverdrifna i den kyrkliga föreställningen om döden. Nidvisor öfver döden gåfvo uttryck åt denna
stämning, och den bildande konsten upptog det rika, betydelsefulla stoffet och skapade de bekanta
tafvelcykler, som under namn af "död dan ser" i 14: de, 15:de och 16:de seklen rönte ett högst
bifallsrikt mottagande.
Gemensam för dessa bildercykler är den tanken, att döden träder in i människolifvets brokigt
invecklade dans och tvingar de dansande att följa med honom såsom sin fördansare ut ur lifvet.
Holbein bemägtigade sig detta rikhaltiga ämne och skapade ett verk, som i icke ringa mån
bidrog till förökande af hans konstnärsrykte. Den enformighet, som man finner i de äldre
döddanserna, har hos Holbein försvunnit, och döden framställes här uppförande högst karakteristiska
scener med sina offer. Han lurar på dem som en räf; han griper sitt byte som ett lejon, han är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
