Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den heliga Jungfrun i det gröna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAFVELGALLERI.
71
"Ja om jag bara kunnat locka ur dem det; men ni anförtror mig det nog efteråt. En så
gammal gårdsbo som ni, herr Schubert, vet nog, att jag inte gör något missbruk af det, som rör mina
hyresgäster."
"Fru Friihwirth," sade Schubert, i det han såg stort på henne genom glasögonen och stälde
sig på tåspetsarne, "mitt förtroende skall komma att bero på en sträng pröfning af ert beteende
mot mig . .. Hvad var de obekanta prinsessornas begäran, mån’ tro ?"
"Ack, de bara gräto, frågade mycket efter er och väntade på er med längtansfull otålighet."
"Åh, då är det säkert bekanta från Steyr eller Linz .. . När ämna damerna komma tillbaka?"
"Helige Antonius, har jag inte sagt det ? De äro här ännu därinne i mitt toalettrum och
vänta fortfarande . . ."
"Schubert såg ut, som om han hade fått en elektrisk stöt. Han utbredde kappan med bägge
händerna och såg på värdinnan med ytterst ängslig min.
"Hvad säger ni? Skulle de främmande hafva hört mig?" hviskade han. "Gör mig den
tjänsten och säg dem, att det är så osäkert när jag kommer hem, att det vore bäst, om de ginge
sin väg."
"Nej, herr Schubert, nej!" sade fru Friihwirth. "Det kan jag aldrig få öfver mina läppar."
"Nu rasar sjön, han vill sitt offer hafva..." mumlade Schubert och gick in i sin kammare.
Fru Friihwirth skyndade sig att tända på arbetslampan med den stora gröna skärmen och
med förklädssnibben damma af ett gammalt piano, en kommod af valnötsträ, stolskarmarne och en
rad pappershögar, hvilka lågo uppstaplade på ett bordshörn liksom i en makulaturhandel. Golfvet
var i närheten af pianot alldeles öfvertäkt med smärre pappersbundtar och lösa blad.
"Men det ser då alldeles för skräpigt ut därborta vid klaveret," menade värdinnan, i det hon
böjde sig ned.
"Häll! Rör ingenting! Jag tillåter det inte!" ropade Schubert, sträckande fram bägge
händerna, för att häjda frun i hennes städningsifver.
Fru Friihwirth kastade ännu en förtviflad blick på en ingalunda mönstergiltig pipsamling,
som stod vid väggen, och på en tafla i blindram, och kom till den slutsatsen, att det ändå måste
förblifva som det var i rummet, emedan det nu en gång icke kunde blifva annorlunda.
Schubert tyktes plötsligt få en ljus idé.
"Men hör nu," hviskade han, "hvad är det värdt att klaga och sucka? Efter det inte är
någon annan råd, så för mig i stället in i ert toalettrum. Hvasa?"
"Ja, det var också min första tanke, emedan jag väl viste, huru här plär se ut. Så illa
hade jag ändå inte förestält mig det! Men damerna funno det mindre lämpligt att på sätt och vis
gifva er audiens, clå det var de, som voro hjälpsökande. Skall jag föra hit dem?"
"Ja!" svarade Schubert med stark röst, i det han satte sig på sin pianostol och slängde de
korta benen häftigt af och an. Han gnolade för sig sjelf:
"Bland bärgets öde hallar
Jag stod på klippans kam,
Då öfver skogens tallar
Halfmånens skifva sam ..."
Då frasade sidenklädningar därute, och liksom en vederqvickande balsamisk vindfläkt före ett
annalkande oväder, så strömmade framför damerna en fin, eterisk, alls icke med rummets nikotin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
