Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den heliga Jungfrun i det gröna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAFVELGALLERI.
73
outsägligt ljuft — ett sådant, i en enkel ram af tjockt, slätt, kastanjebrunt hår inneslutet anlete med
en från ögonen utstrålande förklaring kunde Schubert ej erinra sig någonsin hafva skådat.
"Jag är baronessan von Liechtenstern och detta är min enda dotter och mitt enda barn,
Maria," sade det äldre fruntimret, i det hon hastigt aftorkade sina frambrytande tårar.
Schubert gjorde en bugning, som när en liten trollgubbe står i begrepp att slå sin
kullerbytta, under det hans blickar ständigt åter riktades på den unga damen.
Gästerna togo plats i soffan, och Schubert satte sig på sin pianostol midt emot det soffhörn,
där Maria von Liechtenstern satt.
"Jag har ofta," sade han, "haft den äran att se herr baronen. Han är en stor älskare och
kännare af tonkonsten. . . . Jag har sett och hört kompositioner af honom, som gå långt utöfver
dilettantens ståndpunkt . . .
"Han svärmar för Beethoven och Franz Schubert!" svarade damen. "I hans musikaliska
bibliotek fattas ej ett enda af deras arbeten, herr Schubert!"
Musikern kastade ofrivilligt en flygtig sidoblick på manuskriptpackorna — och en suck
uppsteg ur hans bröst.
rNi, om någon, eger magt att utöfva ett afgörande inflytande på baronen," fortfor den äldre
damen. "Vår belägenhet kan framställas i få ord, min herre. Min man gjorde förliden höst i
Venedig bekantskap med en markis Apertomonte, en mycket förmögen man, som uteslutande egnar
sig åt musikaliska studier. Markisen har alldeles förtrollat min man. Såsom de intimaste vänner
ankommo dessa båda, hvilka aldrig sett hvarandra förut, till slottet Liechtenstern, studerade
gemensamt och inrättade ett musikkapell, som af kännare anses förträffligt . . ."
"Ah, jag vet, ers nåd; jag har fått veta af grefve Troyer, att man på Liechtenstern
oklanderligt uppfört min oktett för stråk- och blåsinstrumenter — och det hade jag gärna velat höra,
det tillstår, jag."
"Markisen," fortfor baronessan, "upptäkte, att min Maria här hade en god sopranröst, och
började med stor ifver sysselsätta sig med hennes konstnärliga utbildning. Han påstår, att Maria
innan kort skulle bli en sångerska, som ännu aldrig haft sin like. Omdömet är lätt förklarligt, ty
markisen är passioneradt kär i Maria."
Den unga fröken satt där, öfvergjuten af glödande rosenfärg.
"Hvad ska’ vi taga oss till ?" utropade modren, i det hon upplyfte händerna.
"Är då italienaren ett slags odjur?" frågade Schubert.
"Ingenting mindre, min herre, hvad det yttre beträffar. Han är ungefär 36 år gammal,
väl, ja prydligt växt och har ett intagande sätt att vara. Men det är ett dystert något, som
omgifver honom. Hos denne man har säkerligen hvarje lidelse rasat förfärligt och lemnat djupa spår
i hans inre. Jag är öfvertygad, att det icke var musiken, som drog markisen till Liechtenstern,
utan en liten medaljong ined Marias porträtt, hvilken Liechtenstern ständigt brukar bära pä sig.
Det*ligger något demoniskt, vampyrlikt hos denne fine kavalier, som nu sträfvar att få magt öfver
Marias själ, sedan han fullständigt bemägtigat sig min makes. Jag är öfvertygad om att det var
markisen och ingen annan, som af svartsjuka lömskt aflossade ett skott på en ung man i vårt
grannskap. Lyckligtvis träffade ej kulan sitt mål fullkomligt."
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
