Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den helige Antonius. Af Bartolomé Esteban Murillo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAFVELGALLERI.
87
Tjurfäktarne iakttogo bägge en beundransvärd hållning; de kyste husets herskarinna på
handen, och José Carreguy tackade med några få väl valda ord för den äran, som förunnats honom
och hans kamrat, att betyga sin vördnad för damen och Don Gluzman och hela det öfriga sällskapet.
Grefven hängde under högljudt bifall hederskedjorna kring fäktarnes hals och föreslog en
skäl för Sevillas glänsande fäktarespel så väl som för de tappra kämpar, som stodo i begrepp att
förhärliga desamma. Ett bord anvisades åt fäktarne, väl försedt med vin och frukter, några af
Sennorerna bildade en krets omkring dem och frågade dem med intresse om de mångahanda
egendomligheterna i deras konst, och sällskapet var snart nog åter inne i sina nöjen, hvilka genom
matadorernas inträde blifvit afbrutna. Snart sutto fäktarne allena och betraktade med obehaglig
stämning de människor, till hvilkas förlustelse de dagen därpå skulle anförtro sitt lif åt värjspetsen.
"Hvar har då vår gamle gynnare Don Luis de Kännar blifvit af?" hviskade Sanchos sträfva
röst. "Hvad ha vi här vidare att göra? Yi måste i badet och hafva sedan inget vigtigare
göromål än att hvila. Låt oss taga afsked af värdinnan och Don Guzman.. ."
"Värdinnan är längesedan borta!" sade Carreguy, somj hade försjunkit i ett djupt grubbleri,
alltsedan han kyste donnan på handen. "Jag har icke förlorat henne ur sigte."
"Caramba", sade castilianen, "om den heliga treenigheten hade beskärt mig en så skön fru
som den där damen, så skulle jag göra en annan min än Don Gruzman gjorde. Jag tror minsann,
att han på hela aftonen icke sagt ett enda vänligt ord till sin gemål, som såg ut att hafva gråtit."
"De sågo ut," tillade José Carreguy suckande, "som om de vore icke blott fullkomligt
främmande utan till och med fientligt stämda mot hvarandra..."
"Compadre Sierrero," sade en förbindligt klingande röst, under det en lätt hand lade sig
på Carreguys arm, "ni har glömt att befalla fram mera vin."
En rikt galonerad betjänt med ett vackert, grått Lucas-hufvud böjde sig ned till fäktarne
och fattade Alicante-flaskans långa hals.
"Vi hafva blifvit rikligt undfägnade," menade Carreguy — "där äro frukterna och
bakelserna, hvilka bevisa, att vi tagit väl för oss."
"Ah, ni talar om tilltugget ni, men jag menar sjelfva drycken. Hvar sak måste hafva sin
rätt. Men som jag lätt under vägen kunde få annat att göra och dessutom ingen här drar i
betänkande att sjelf skaffa sig hvad han behöfver, liksom om han vore hemma hos sig, så kom med
mig, unge Compadre (kamrat); jag skall gifva er en ny flaska — men ni anser mig väl inte
oartig, om jag ber er bära hit den sjelf?"
"Canario!" sade Sancho. "Nu börjar Tarabén, och vi måste nödvändigt höra hvilka verser
kavaliererna och damerna skola improvisera därtill. För gå för en flaska till! Men jag får säga,
att jag alltid hällre druckit Xeres än Tinto de Alicante."
"Ni behöfver blott befalla," svarade betjänten och gick hastigt bort, åtföljd af Carreguy.
"Håll er inte så nära intill mig, Compadre," mumlade lakejen, då han slingrade sig fram
bredvid de dansande grupperna. "Men förlora mig inte ur sigte ..."
Betjänten gick från den upplysta delen af trädgården upp på terrassen, hvarest aftonvinden
fläktade svalt mellan de dystra cypresserna.
"Är ni på platsen? Qa, §a! Ah! se där är ni, Compadre! Mina ögon äro icke längre af
bästa slag. Se er noga omkring — det har väl ingen följt oss?"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
