Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den helige Antonius. Af Bartolomé Esteban Murillo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAFVELGALLERI.
93
Sancho, som nu först i fullt mått kände, hvilken magt det af Don Guzman utlofvade guldet
utöfvade på honom, sprang öfver en timme på de mest obanade stigar utefter floden, vadade genom
vattnet till San Aquaiio och erhöll en väl förseglad läderpåse, om hvars innehåll inget tvifvel kunde
uppstå hos honom.
Den gamle vattenmunken, ehuru nästan stendöf, begrep så mycket, att han hade en
matador framför sig och att tjurfäktningarne den dagen skulle taga sin början. Sancho fick en mycket
omständlig välsignelse, och om det skulle gå efter eremitens ord, så måste allt hvad matadoren
under fäktningarne företog sig lyckas på det mest glänsande sätt. Visserligen anade karmel
iterbro-dren icke hvilken mörk tanke det var som omtöcknade fäktarens själ.
Under vägen nedgräfde Sancho sin skatt och uppehöll sig länge i närheten af gömstället,
för att vara säker att vid nattetid kunna återfinna densamma. Därpå vände sig hans tankar
uteslutande till hans dystra förehafvande; grubblande och försjunken i sig sjelf beträdde han åter de af
larmande lif uppfylda gatorna i Sevilla.
Fäktarne hade slutat sin toalett. Picadorerna sutto till häst, banderillererna, rikt utstyrda,
höllo sina bandbeprydda pilar och svärmare i beredskap, och José Carreguy stod där med den lilla
plymhatten, den snäfva, svarta castilianska jackan och den korta, eldröda, guldbroderade manteln på
vänstra axeln. Med ett utrop af glädje hälsade han sin compadre Sancho, om hvilken han trott,
att han måtte fallit i händerna på ett strupskärareband, som sedan någon tid dref sitt oväsen i
trakten af Sevilla.
rJag hade gjort ett löfte att gå och bikta mig för karmelitermunken på Guadalquivirs
mumlade Sancho och skyndade sig att anlägga sin galadrägt. Liksom José Carreguy på högra axeln
bar en ofantlig bandrosett med nedhängande ändar i hvitt och blått, så var Sancho försedd med
en lika väldig rödgul bandros.
En vild, morisk musik skallade, då tåget, afslutadt af matadorerna, satte sig i rörelse till
plaza mayor. Här slöto sig brödraskapen med sina insignier och munkarne från Sevillas många
kloster till tåget, och bakefter rusade en tross af tiggare samt fattiga qvinnor och barn, hvilkas
hemvist var gatorna och portalerna.
Den ofantliga arenan var redan omgifven af tusentals helgdagskläd da åskådare. Picadorerna
redo in och utförde sina ryttarekonster. Efter denna hälsning till åskådarne och isynnerhet till
statens och kyrkans dignitärer följde ett rundtåg af samtliga fäktarne inom skrankorna, där
picadorerna qvarstannade, under det banderillererna togo plats stående eller sittande på skådebanans
om-hägnad. Öfver den rödhvita sanden framskred en gammal franciskaner med två korgossar och
kring-stänkte vigvatten med en viska. Med andlös spänning afvaktade åskådarne den första tjurens
inträdande. Nu först inkommo samlingens förnämsta personer i kungliga logen, hvars sidoplatser
intogos af ett antal äldre, allvarsamme män i mörk drägt, bland hvilka äfven corregidoren befann sig.
Don Guzman kom inskridande i en bländande kostym, brun med små puffar af gult
siden, med glänsande guldkedjor om halsen och svajande fjädrar på sammetshatten. Han bar en
lång, karmosinfärgad statsmantel. Bredvid honom gick den påflige nuntius (ambassadören) vid
hofvet i Madrid — en fin, italiensk gestalt med det vanliga breda, röda ordensbandet, hvita benkläder
och en liten röd kalott. Den breda, svarta jesuiterhatten höll han för hettans skull i handen. Ehuru
han af vördnad för Loyolas mägtiga lärjungar hade valt detta slags hufvudbonad, hade han dock
24
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
