Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den helige Antonius. Af Bartolomé Esteban Murillo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAFVELGALLERI.
95
jagt rundt omkring skådeplatsen. Knifstickaren framträdde nu, sprang några sekunder bredvid tjuren,
afskar sedan hans nacksenor och gaf honom strax därpå hirschfängarhugget.
Sancho var försvunnen.
Efter ett längre dröjsmål inrusade en röd tjur, förskräckligt fnysande, bölande och ristande
på hufvudet. Han rasade genast från första början, så att åskådarne sutto där stela af häpnad, han
rände ned picadorerna i blindt raseri och stormade vidare framåt, utan att uppehålla sig vid de fallna.
Han frustade rök och fradga och gjorde ett ursinnigt försök att hoppa öfver barrieren.
rSånchor skrek mängden. ,:Sancho!"
José Carreguy visade sig på arenan.
"Sancho!" ropade det återigen. "Det där är en god skida för hans värja. Sancho är
skyldig oss sista stöten. Sancho!’’
Sancho kom ändtligen inspringande på arenan. Hans ögon rullade: han höll upp värjan,
liksom ville han göra en ursinnig utmaning mot församlingen. Först efter en stund blef den
kring-rusande tjuren honom varse. Med rasande fart störtade djuret fram och rände omkull fäktaren,
hvilken försökte resa sig upp, men genast kraftlös sjönk tillbaka. Långt ifrån honom låg den
blänkande värjan på marken.
Tjuren hade fått två pilar och en eller två lansstyng i refbenen; men Sancho hade icke alls
vidrört honom ined värjan. Han var alltså ännu vid full kraft. Då det kolossala djurets raseri
ännu alltjämt stegrades, sänkte Don Guzman åter sin staf.
José Carreguy inträdde.
I detta ögonblick stormade tjuren mot barrieren just på det ställe, där den kungliga logens
gardiner nedhängde nästan till marken. Den långt utbygda Jogen hvilade framtill på en rad af
ingalunda tjocka pålar. Tjuren träffade ena hörnpålen och bröt af den; en ny ansats, och den
andra pålen, som genom gardinens nedryckande blifvit synlig, var krossad . .. Därpå hördes ett
brak oppe i logen, och de, som sutto däri, ramlade ned på arenan. Midt ibland dem stod tjuren.
Hans väldiga hufvud var alldeles insvept i röken, som brusande framstöttes ur hans
näsborrar-Likt bärgåsar voro muskelpartierna på bogen och sidorna uppsvälda. Djuret tyktes till hälften
döf-vadt genom de förfärliga stötar det nyss gjort; ty det blef orörligt stående med utspärrade
fram-ben midt ibland de från fallet hastigt uppstigande eller flyende människorna. Därpå följde ett
häftigt skakande på hufvudet och ett långt, vildt, jämmerfullt bölande, och svansen piskade åter luften.
Ett tusenstämmigt anskri höjde sig. — Sedan tjuren några gånger förgäfves försökt fatta
de närstående med hornen, lät han ett litet svartklädt barn flyga högt i luften. Donna Mencia
störtade med upplyftade armar rakt mot tjuren, såsom ville hon rycka sin son ur odjurets våld. Men
så snart barnet kommit ned på marken, tog tjuren det åter på hornen och rände omkring därmed
i rasande språng af och an pä arenan, utan att bekymra sig om kardinal Azzolini, hvilken stod
modigt qvar och med högra handen upplyfte ett vid en lång guldkedja hängande kors, liksom för att
besvärja djurets raseri.
Ännu en gång slungades den lille upp i luften. Men tjuren hade nu tätt bredvid sig
pun-tilleron, som med raska språng hade nalkats honom. Tjuren uppnådde visserligen icke sin afsigt att
genomborra sin nya fiende — men denne råkade med veka lifvet mellan hornen och blef med märkvärdig kraft
uppslungad så högt, att han nedföll flera alnar bakom djuret och blef liggande där bedöfvad af fallet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
