Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den helige Antonius. Af Bartolomé Esteban Murillo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
96
TAFVELGALLERI.
Då kom José Carreguy, gjorde på fem stegs afstånd från tjuren ett språng och inborrade
svärdsklingan ända till fästet mellan halsen och skulderbladet. Efter den stöten sjönk tjuren
tillsamman såsom en död massa.
Fäktaren såg sig omkring på stridsplatsen. Utom honom och barnet fans ingen där mer än
Sancho, den upprätt sittande knifstickaren och den afsvimmade Donna Mencia. Den lille Gasparo
Juan stod upprätt, förvånad, förvirrad; men han var oskadad, ty med skyndsamma steg sprang han
fram till matadoren för att söka skydd hos honom.
Så snart tjuren var fallen, fyldes arenan med människor, hvilka skockade sig omkring Donna
Mencia och hennes lille son och med en efterkänning af fasa sågo sig på samma område, som få
minuter förut tillhörde den rasande tjuren.
José Carreguy höll barnet på armarne, och af honom mottog Donna Mencia, då hon åter
reste sig upp, den från sin förskräckliga fara utan ringaste skada undslupne gossen. Puntilleron
hade under tiden återhemtat sig och linkade bort till den ännu i döden fasaväckande tjuren, tog fram
sin knif och skar upp hans ena näsborr ända till ögat. Därpå stack han in handen i djurets
näsborrar och framdrog med ett hest utrop ett föremål, som de kringstående igenkände såsom ett ännu
glimmande stycke fnöske.
Här var ett mörkt dåd föröfvadt.
"Det var Sancho Herrera," ropade knifstickaren på sin svårbegripliga dialekt, "som sysslade
med tjuren, innan han drefs in på arenan.*
Den svårt sårade Sancho hade imellertid redan bekänt. Man hade burit honom från arenan
ut på den stenlagda, kringmurade gård, där de dödade hästarne lågo, vattnande marken rundt
omkring med sitt blod.
Stödd af två banderilleros, satt Sancho på stenarne, och framför honom sågs den på den
döendes begäran skyndsamt ditkomne kardinal Azzolini liggande på knä utan att bekymra sig om
sina hvita, dyrbara benkläder. En underlig glans lyste i fäktarens ögon, och han talade mycket
fort, såsom hade han icke haft en minut att förlora.
"Det är ni, Eminens; ja, jag känner igen er röda mössa. Jag har blifvit vanärad genom
min förste motståndare på arenan, och den andre har fångat mig i min egen snara. Det gälde
egentligen José Carreguy, och vid alla helgon, hade den röda tjuren kommit på honom, så låge
han här i mitt ställe. ..
"Min son," sade kardinalen i det han med handen välsignande vidrörde Sanchos dammiga
och af blod klibbiga hår, "samla all din själskraft, på det du må finna vägen till den eviga saligheten.
Bekänn din skuld, på det dig må förlåtet varda!"
"Åh, jag dör ännu inte så snart! Mina ben och armar äro döda, men endast långsamt
smyger döden fram till hjärtat," svarade Sancho. "Hvem har nedlagt tjuren? Puntilleron, icke så?"
"José Carreguy!" svarade en af bandillererna sakta.
"Ah, por la santa madre! (vid den heliga modren) — han! Ja väl! hon hade beslutit att
beskydda honom och förderfva mig; ty jag hade inte tänkt på henne, utan lemnat mig i San
Antonios och San Ignacios händer."
"Häda icke, olycklige!" ropade kardinalen strängt, i det han höll upp sitt guldkors. "Detta
kors innesluter San Antonios hår, och med detta kors blef den rasande tjuren liksom genom ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
