Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den helige Antonius. Af Bartolomé Esteban Murillo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TAFVELGALLERI. 97
underverk tyglad, så att han icke förmådde åstadkomma någon vidare skada. Men dig, syndare,
har San Antonio öfvergifvit!"
Sancho bad att få kyssa korset, och Monsignore Dezio efterkom hans begäran.
’’Det är inte jag, som bär det tyngsta ansvaret," mumlade fäktaren. "Don Guzman var i
posadan och erbjöd mig penningar, om jag ville åtaga mig att tillskynda José Carreguy döden! Men
vid alla helgon, först då, när jag af San Aquario på Guadalquivir-holmen mottog penningpåsen,
som Don Guzman hade gifvit honom, var mitt beslut fast och oryggligt; ty skulle José verkligen
omkomma, så hade jag att lyfta en lika stor summa till."
En kapucinermunk med de till dödssakramentet och sista smörjelsen hörande föremålen visade
sig nu.
"Ack," ropade Sancho, "där är pater Jago med den sista resekosten — nu är jag
fullkomligt utan fruktan, som om jag ännu stode inom skrankorna och hölle min klinga från Durango
i handen."
"Men du bekänner icke uppriktigt, utan anklagar en man, hvilken såsom lagarnes väktare
står höjd öfver all misstanke," sade kardinalen.
"Don Guzman är den skyldige," upprepade fäktaren med mattare röst. "Jag skulle
åldrig-hafva tänkt på att trakta efter lifvet på en "hermano" (broder) och det till på José Carreguy, som
jag sjelf uppfostrat till matador. Nej, en sådan usling var jag aldrig! Men då jag var säker om
Judaspenningarne, då tog jag en staf och stötte utan besinning fnösket upp i näsan på tjuren
ända till hjärnan... Jag var säker, att tjuren skulle utbreda död och förderf omkring sig.. . Här
ligger jag såsom ett bevis därpå... Skynda, eminens, det svartnar för mina ögon."
Därpå började han med stor färdighet läsa sitt salve och credo.
"Hvar är min José?" frågade den döende uppfarande, då hans naglar fuktades med olja.
"Min son, hvar har du gömt din syndalön?" frågade kapucinern. "Betänk huru nödvändiga
förbönerna och det heliga mässoffret måste vara för din arma själ..."
Sancho skakade på hufvudet.
"Penningarne må förrosta, där jag lagt dem — i en klippremna vid floden. God natt,
caballeros — matadoren är där — döden!"
Hastigt läste kardinalen välsignelsen, och Sancho bortbärs liflös.
På kardinalens önskan lät corregidoren inställa fortsättningen af fäktarespelen. Don Guzman
var ingenstädes till finnandes. Hans rum buro spår af en bortresa för alltid. Hans knssaskrin
voro tomma; hans samling af dyrbara stenar och klenoder var borta, och en formlig autodafé hade
egt rum i kaminen, såsom åtskilliga öfverlefvor af papper och dokumenter visade, hvilka halft
förbrända lågo kringströdda på golfvet. Men han hade icke begagnat någon häst, ingen mulåsna,
ingen bärstol — hur hade han då kommit bort?
Det behöfdes någon tid för att utspana ett sammanhang mellan denna afresa och Sanchos
brott samt tydliggöra hvilket intresse den förnäme grefven kunde hafva haft vid José Carreguys
död. Först då, när en tjänsteflicka tillstod, att hon lyssnat på den unge fäktarens samtal med den
gamle lakejen och med Donna Mencia och förrådt det för ei Gobernadore, uppgick ett klart ljus
öfver hela saken. Det hade gält för grefven att hindra Donna Mencias flykt, för att kunna
fullborda sin mordplan mot den unge arfgrefven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
