Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Petrus Paulus Rubens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6
RUBENS
För sina konstnärliga syftemål förstod han genast att upptäcka den rätta källan. Han
besökte först Venedig; hans instinktmässiga skarpsynthet anvisade honom en Tizian, en Paolo Veronese
m. fl. såsom hans naturliga mönster. Med deras intentioner öfverensstämde han i den friska och
lefvande uppfattningen af naturen, i det lifliga färgsinnet, i den effektfullt rika grupperingen, i lusten
för energisk och ändå konstnärligt måttfull rörelse. Från Venedig gick hans väg till Mantua, hvars
skarpsinnige och konstälskande hertig i honom igenkände sin man och visste att fängsla honom vid
sig. Då Mantua erbjöd honom fullt upp att lära — huset Gonzagas oändligt rika konstskatter
öfvergingo först senare i engelska konungen Carl I:s ego, och i Griulo Romanos arbeten hälsade honom
förebuden till den rafaelska konsten i den form, som mest öfverensstämde med hans egen naturel,
nämligen den dekorativa — så samtyckte Rubens icke ogärna att träda i hertigens tjänst såsom
hofjunkare.
Mot slutet af året gjorde han ett kort besök i Rom, men dröjde däremot längre i Venedig,
återvände till Mantua och begaf sig, med uppdrag att kopiera flera taflor åt hertigen, ännu en
gång till Rom.
Året 1605 förde honom in på en ny lefnadsbana, på hvilken han äfven längre fram ännu
flera gånger blef kallad till verksamhet och där han verkat, om också icke med stor ära, så dock
med skicklighet och nit och betydligare än någon af hans konstnärskamrater. Hertig Vincenzo gaf
honom ett öfverraskande bevis på sitt förtroende, i det han utsåg honom till att öfvertaga en
diplomatisk beskickning till spanska hofvet. En egenskap, som blott sällan träffas förenad med en så rik
och produktiv fantasi, som Rubens hade, gjorde honom skicklig till utförandet af en sådan mission,
nämligen det skarpa och klara förstånd, som lätt genomskådade lifvets praktiska sidor och lägen och
som förstod att skickligt och säkert använda ordet till uppnående af sin afsigt. Hans personliga yttre
och hans genom långt umgänge till fast vana öfvergångna lediga men ändock afmätta
hofmannaskick understödde eftertryckligt vigten af hans ideela och sakliga grunder.
Hans mottagande vid hofvet i Madrid var glänsande, och liksom den intressanta nya
lifserfarenheten i inre afseende förkofrade honom äfven såsom konstnär, så gaf framgången af hans
konstverksamhet därstädes äfven i yttre måtto ny glans åt hans konstnärsrykte. Snart efter sin återkomst
till Mantua gjorde han åter ett längre besök i Rom och målade här en tafla åt påfven sjelf. Från
Rom tog han Y^gen öfver Florens och förfärdigade där åt storhertigen tre stycken, de första, som
han målat med mytologiska och allegoriska ämnen. Öfver Bologna for han till Milano och därifrån
till Genua. Denna stad och dess lif fängslade honom isynnerhet. Den därvarande palatsarkitekturens
pittoreska och ståtliga karakter intog honom till den grad, att han gjorde noggranna studier däröfver
och utgaf ett omfångsrikt arbete om densamma.
Ur denna angenäma vistelseort och sysselsättning uppskrämdes han på ett ganska s orgligt sätt.
I början af November 1608 träffade honom den underrättelsen, att hans elskade moder låg för döden.
Visserligen begaf han sig genast på väg hemåt, men det var redan för sent; modren hade redan
den 19 Okt. aflidit, utan att få återse den firade sonen, sin slägts stolthet. Den sorg, som
Rubens kände öfver hennes bortgång, yttrade sig i sanning rörande och gripande, han drog sig undan
till S:t Michaels kloster, dröjde där i fyra månader, uppreste en familjegrafvård och försåg den med
en latinsk inskrift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
