Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton van Dyk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16
VAN DYK.
han oförlikneligt och älskar att framhålla dem i talande och ändå otvungna åtbörder. Och likväl
skulle man i allmänhet vilja gifva hans mansbilder företrädet.
Med det verksamhetsfält, som England erbjöd honom, skulle van Dyk kunnat blifva ~en
öfvermåttan rik man", såsom Sandrart säger, så vida han blott "varit en god hushållare och motstått
den förföriske Kupidos anlopp". Men den förnäma verldens målare höll sig icke heller fri från
förnäma lefnadsvanor. Van Dyk var en damernas tillbedjare; genom sin intagande personlighet
fängslade han dem vid sig, och många af hans herskarinnor tillhörde de förnämsta kretsar.
Dessutom skall han också hafva hängifvit sig åt den farliga modepassionen alkemien. Emellertid böra
dylika notiser af äldre skriftställare upptagas med försigtighet; van Dyks testamente bevisar i alla
fall, att han kunde förfoga öfver ansenliga summor.
Ungefär i slutet på 1560-talet — noggrannare kan ej tidpunkten bestämmas — gifte han sig
med Lady Mary Ruthven, en skön hoffröken hos drottningen. Men äfven under denna tid af
huslig lycka kände han sig i sitt innersta icke fullt tillfredsställd, ty midt under det fortfarande
porträttmåleriet hade längtan att utföra större kompositioner redan länge icke lemnat honom någon
ro. Ändtligen vinkade honom ett sådant tillfälle: en plan till väggmålningar i slottet Whitehall
framställdes och öfvervägdes, van Dyk hoppades få täfla med Rubens sjelf, som här hade målat
taket. Men i följd den allvarsamma vändningen i tidsförhållandena gick förslaget om intet.
Missnöjd anträdde målaren med sin fru år 1640 en resa till hemlandet, skyndade från Flandern till
Paris, då han hörde talas om franska konungens afsigt att låta måla Louvrens stora galleri, men
kom för sent och återvände nu efter förnyad missräkning äfven kroppsligt lidande till England.
Här fann han förhållanden, som måste dubbelt nedtrycka honom. Alltmera hotande blef den
politiska stormen, i Mars 1641 måste konstnären bevittna upplösningen af den kungafamilj, som han
så ofta målat; ännu en gång, i Maj, köpte Karl I sin existens — för Straffords hufvud. Då hade
van Dyk redan svårt insjuknat. Konungen, som återvände från Scottland, bjöd läkaren 300 pund,
om han kunde återställa .honom, den sjuke framsläpade ännu sitt lif ända till den 9 Dec. 1641,
hvarpå han dog i Blackfriars, blott ett år efter Rubens’ död.
Van Dyk hade afträdt från skådeplatsen, just då det plötsliga omslaget i det glänsande lif
inträffade, hvars gestalter han skildrat. Förbi voro nu de forna härliga dagar, under hvilka det
visserligen icke hade felats häftiga konflikter, men då man likväl ännu icke anade, på hvilken vulkan
man stod. Den tiden hade van Dyks verkstad varit en favoritsamlingsplats för den förnäma verlden. Denna
atelier var inrättad som en furstlig boning; här rörde sig — det hörde till goda tonen — kavaljerer
i elegant drägt och sköna damer i frasande klädningar. Musik utfördes af virtuoser af första rangen
och aflöstes sedan åter af glädtigt samspråk. Ofta hände det till och med, att konungen, på väg
från Whitehall, landade här med sin båt, för att bespäja målaren under hans arbete. När nu
qvällen nalkades och den strängt sysselsatte konstnären lade penseln ur handen, då hvimlade tjänarne
om hvarann, vaxljusen tändes och i matsalen uppdukades ett rikt besatt bord. Sir Antony van Dyk
älskade att bjuda dem, som sutto för honom, till sitt bord, för att då under otvunget samtal kunna
observera dem. Ser man icke det på hans mästerverk? Midt under umgänget med människorna
har han uppfattat individerna och fasthållit det snabbt förbigående i sätt och åtbörder så väl som
det stadigvarande i karakteren. Personerna på van Dyks taflor stå framför oss på samma sätt som då
de rörde sig i ett angenämt sällskapslif, hvari umgänget var fullt af värdighet, men ändå ledigt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
