Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - David Teniers den yngre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men Teniers var ej blott utöfvande konstnär, han hade äfven ett allmännare och mera
vetenskapligt intresse för konsten. Detta visade han på ett glänsande sätt, då han gaf uppslaget till,
att hans fädernestad Antwerpen erhöll en konstakademi efter mönstret af dem i Rom och Paris.
Redan förut hade Teniers gjort ansökan om upphöjelse i adeligt stånd. I Januari 1663
förnyade han sin anhållan med bifogande af intyg, ur hvilka framgick, att han härstammade från
en gammal förnäm familj i Hennegau. I November 1657 blef han — hur skall man säga? —
förödmjukad eller bragt till förnuft genom det svaret, att hans begäran skulle beviljas, ”med det
vilkor, att det icke vidare skulle vara honom tillåtet att offentligt bedrifva sitt besagde yrke (d. v. s.
hans ädla konst!) för hvilken vinst eller betalning det vara månde”, under hotelse af adelskapets
förlust i vidrigt fall. Teniers tycks hafva afstått från ”slik ära”, ty det blef aldrig mer tal om
saken, och han har icke blifvit tadlad därför. Men staden Antwerpen räknar honom till de ädlaste
af sina söner och den har i våra dagar hedrat honom, såsom stiftare af dess akademi, med ett
visserligen icke vackert, men dock värdigt och ur en förträfflig sinnesstämning framgånget monument.
Teniers var den förste och utmärktaste bland dem, som tillämpade den genom Rubens och
hans själsfränder vunna friheten och naturligheten i framställningen äfven på ämnen ur det dagliga
lifvet. Hvad som hör till detta område lyckas honom bäst, i synnerhet smärre taflor med små
figurer; ty hans hufvuden lida af en viss enformighet, och beherskandet af stora massor lyckas honom
blott sällan på ett tillfredsställande sätt. Men hans rökande, drickande och spelande bönder, hans
fältskärsstugor med sina starkt realistiska operationsscener o. dyl. äro oöfverträffliga. Hans något
grofva humor framträder mångsidigast, om också alltid med samma motiver, i hans årsmarknader
och bondbröllopp, af hvilka han målat en stor mängd. Men finast och lustigast leker hans komik
med fantasiverlden, häxerier och djäfvulsspökerier, ”S:t Antonii frestelse” (ett af hans favoritmotiver)
o. dyl.; äfven de ofta förekommande alkemistköken höra hit; i dessa bilder har han inlagt något
af det fåfänga sträfvandets ”brutna humor”, hvilket ofta gör en tilldragande, nästan gripande verkan.
Annars är den lifliga effekten och det starka känslouttrycket hans svagaste sida. I djurstycken och
landskap utmärker han sig genom ett ovanligt fint natursinne, äfvensom ock sceneriet i hans taflor,
i synnerhet de större, alltid är i hög grad konstnärligt anordnadt och utomordentligt bidrager till
effekten. Hans efterbildningar af gamla mästare (i synnerhet venetianare) öfvergingo ofta till
formliga ”Pasticcios” d. v. s. förvillande fotografiska aftryck; men också måste han beqväma sig i det
ödet, att en här af mer eller mindre begåfvade imitatörer snart i hans namn bröto löst därpå.
Hans glänsande, af ingen annan skolans genremålare uppnådda egenskaper äro skildringens
ovanliga sanning, rörelsens friskhet och naturlighet, den pittoreska, effektfulla anordningen (där massorna
icke blifva honom för öfvermägtiga), den fina harmoniska hållningen och den snillrika färgbehandlingen.
Hans stil genomgår vissa växlingar, hvilket vid ett så långt, ända till slutet verksamt lif icke
är att undra öfver. Från en tung brun filrgton och ett nästan dekorativt utförande arbetade han
sig upp till en klarare, varm kolorit, som under sorgfällig behandling småningom blef svalare.
Målningarne från denna tid (1640 till 1660) äro de mest värderade. Senare uppträder en kraftigare kolorit,
som slutligen åter öfvergår till den brunaktiga och till en behandling, som vittnar om ålderdomens
osäkerhet. Gallerierna i Petersburg, Paris, Wien och München äro rikast på sköna arbeten af hans
hand. Dock är han i alla större gallerier mångfaldigt och ofta rätt väl representerad. Hans
fruktbarhet var nästan ännu mera förvånande än hans originalitet och konstnärliga fulländning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
