Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Correggio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
CORREGGIO.
tiden, om hvilken skalderna sjunga, till den verld, i hvilken "erlaubt ist, was gefällt" och hvari lifvet
icke har något annat innehåll än detta:
"Eine Zeit ist zu spielen, die zweite zu lieben, die dritte
Auszuruhen — Ein Thor, welcher die Zeiten nicht nutzt."*)
Ja måhända är högsta vilkoret för fullkomlig skönhet, nämligen den fulla öfverensstämmelsen
mellan innehåll och form, vid de religiösa målningarne knapt i samma grad uppnådt, som här. De
kärleksgudar, som vi finna här, likna på ett hår Correggios änglar, madonnorna och Magdalenorna
äro systrar till nymferna och de sköna qvinnor, som gudarnes fader älskar. Men smäktande blickar,
ömma leenden, älskligt kärleksjoller och salig berusning, hvilket allt på altartaflor och kyrkohvalf ofta
väcker förvåning, sådant är här på sin plats. Och hvad Correggio genom färgtrolleri och klärobskyr
förmår åstadkomma, det visar sig tydligast här, hvarest skildringen af det nakna är öfvervägande.
Hudens färgtoner, på samma gång mjuka och klara, synas mera doftrika, då de skimra fram genom
den omgifvande luften, de fasthålla ljuset och återstråla det i de finaste skiftningar, och kroppens
yta med sina halfskuggor och reflexer, får hos Correggio ett tjusande behag sådant som hos ingen
annan af måleriets heroer. Och just detta behandlingssätt upphöjer äfven framställningen af den
naturliga skönheten till ett idealt område.
Midt ibland dessa skapelser satte en förtidig död (den 5 Mars 1534) målet för konstnärens
verksamhet. Han jordfästades i franciskanerkyrkan i Correggio, för hvilken han målat sin första
större altartafla. Hans fader öfverlefde honom, hans son Pomponio, då en tolfårig gosse, blef målare,
men vann ej något betydande namn.
Vasari, hvars berättelser om Correggios personlighet och yttre ställning mångfaldigt blifvit
vederlagda genom urkundliga notiser, går väl allt för långt, då han säger om honom: ’’Han var
mycket skygg och tillbakadragen, med besvär och ihållande ansträngning utöfvade han sitt kall och
var under arbetet svårmodig." Men så öfverraskande detta än låter i afseende på en målare, som
företrädesvis skildrat det uppslupna rörliga lifvet, den ungdomliga glädtigheten och lefnadslusten,
och hvars namn Allegri redan talar om glädje, så hafva dock åtskilliga af dessa drag funnit
bekräftelse. Vi veta, att han hela sitt lif igenom uthärdade i sin trånga, anspråkslösa krets, och att hans
arbeten, som se så tvånglösa ut, så mycket mer förutsätta det mest hängifna arbete. Slutligen hafva
vi också sett, huruledes ett par år före hans död vid afflyttningen från Parma en mörk skugga af
missräkning föll på hans lif. Glädje och smärta bo ofta nära tillsamman, såsom just Correggios
verk bevisa. Båda delarne, såsom han skildrar dem, utgå från samma stegrade känslolif. Och att
han just pä de sista åren återvände till bilder af ogrumlad glädje och ungdomlig lefnadsfröjd, är det
härligaste bevis för snillets magt. At snillet är den förmågan gifven att icke blott framställa det,
som eges, utan äfven att genom fantasien frambringa det, som i verkligheten felas.
*) "En tid egnas åt lek, den andra åt kärlek, den tredje
Egnas åt hvila — En narr, som ej de tiderna njöt."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
