Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Michelagniolo Buonarotti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40
BU0XAK0TTI
man det värf, som ursprungligen varit ämnadt åt Michelagniolo, nämligen att utföra den kolossala
marmorgrupp, Hercules och Cacus, som skulle uppställas som pendant till Michelagniolos David. Då
Bandinellis bild var färdig, gjorde den ingen tycka och förtjänte det ej häller, men blef dock
uppstäld på sin plats, hvarefter Michelagniolo plötsligt, år 1534, lemnade Florens för alltid och
flyttade till Rom, hvilket han från den tiden betraktade såsom sitt egentliga hem.
Äfven i Rom hade han under sin tidigare vistelse därstädes haft en medtäflare, men af ett
ädlare slag. Rafael, som blifvit kallad till Rom på sommaren 1508, qvarstannade där till sin död
1520. Han lefde som en furste, omgifven ined ett hof af utmärkta konstnärer. Ung, skön, glad
och älskvärd, omstrålad af den segrande öfverlägsenhetens magt, beundrad och eftersökt af alla,
gick han genom lifvet, som fogeln flyger genom luften, under det den äldre Michelagniolo, mörk
och allvarsam, ensam gick sin väg, närmast blott understödd af påfven. ’’Ni drager ju omkring
med en eskort, som om ni vore påfven sjelf," sade han en dag, då han träffade Rafael sålunda
omringad af sina elever. "Och ni," svarade Rafael, "ni går ju alltid ensam liksom skarprättaren."
Men säkert förstodo dessa bägge konstnärer bäst att uppskatta hvarandras värde, och var deras
förhållande till hvarandra också icke särdeles vänskapligt, så fans där ändå säkerligen intet spår af
låg afund på någondera sidan. Då Michelagniolo nu slog sig ned i Rom, så var denne ädle rival
borta, och clar fans ingen annan, som i aflägsnaste grad kunde mäta sig med honom.
År 1535 öfvertog den nu 60-årige konstnären i följd af påfven Paul Hirs order det
uppdraget att dekorera altarväggen i Sixtinska kapellet; resultatet blef den i alla hänseenden storartade,
väldiga freskomålningen "Yttersta domen." På denna tafla, som är ett af mälarekonstens
märkvärdigaste alster, 30 fot bred och 60 fot hög, arbetade han i 6 år. Han var ungefär halffärdig
därmed, då påfven en dag kom med några af sina hofherrar, för’att bese arbetet; i hans följe var
ceremonimästaren Blasius. Denne var blott en klen konstkännare, och det af Michelagniolo
framstälda vilda hvimlet af fördömda i helvetet var icke i hans smak. Ceremonimästaren fann dessa
nakna, lidelsefulla skepnader opassande i en kyrka och på sin höjd endast berättigade på en
suplokal eller annat dåligt ställe, och detta yttrade han så högt, att Michelagniolo hörde det.
Konstnären försummade emellertid icke att hämna sig, ty knapt var sällskapet borta, så målade han den
obetänksamme kritikerns porträtt under skepnad af Midas med åsneöronen bland de andra fördömda
i helvetet. Ryktet härom kom snart för Signor Blasius’ öron, och då han öfvertygat sig om, att det
var sant, vände han sig till påfven med anhållan, att hans helighet ville ålägga konstnären att skaffa
bort hans porträtt från helvetet. Paul III hade nu visserligen gärna velat göra sin
ceremonimästare till viljes, men han viste, huru kinkigt det var att gå Michelagniolo för nära på lifvet i
dylika saker och åtnöjde sig därför med att småleende svara: "Jag vet, att jag har all möjlig magt
i himmelen och på jorden, men i helvetet har jag ingenting att säga; är ni en gång där, så får
ni allt stanna qvar."
Under döf Michelagniolo målat så mycket al fresco, har han målat endast ytterst litet i
olja, men däremot ofta låtit sina elever och andra konstnärer måla efter hans teckningar. Som
al-frescomålare är han stor kolorist; men han är dock ännu vida större som komponist och tecknare,
ja han står såsom sådan i sitt slag oupphunnen. De största, mest invecklade uppgifter var det
just han löste allra bäst, och att teckna de svåraste, mest djärfva ställningar och förkortningar var
för honom blott en lek. Mägtig, öfverväldigande storhet i uppfattningen och beundransvärd djärfhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
