Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Palma il Vecelhio.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Palma il Vecelhio.
De biografiska notiser man eger om Jacopo Palma äro osäkra och sparsamma. Han var
född i Serinalto på Bergamos område, sannolikt omkring år 1480, kom tidigt till Venedig, därhän
genomgick sin lärotid och sedan verkade ända till sin död, hvilken stall hafva inträffat inemot 1548.
Il Vecchio, "den gamle", kallas han till skilnad från sin brorson Jacopo Palma il Giovine, "den
yngre", hvars verksamhet tillhör andra hälften af 16:de seklet, perioden för venetianska måleriets redan
börjande förfall.
Palma fick sin utbildning i Giovanni Bellinis skola; men den mästare, som något tidigare
utgått ur samma skola och därifrån tagit steget till en nyare uppfattning, nämligen Giorgione,
rykte äfven Palma med sig på sin bana. I efterverldens ögon har han ofta måst stå tillbaka för
sitt stora mönster, och många af hans förnämsta skapelser buro eller bära ännu i gallerierna
Gior-giones namn, så t. ex. hans eget själfulla porträtt i Munchens pinakotek, så de härliga bilderna af
Adam och Eva i Braunschweigs galleri, så den fantastiska hafsstormen i Akademien i Venedig,
ehuru dessa tre målningar redan i 16:de seklet blifvit uppgifna såsom Palmas arbeten; slutligen
äfven "den idylliska konserten" i Louvren. Vasari anser, att Palma icke varit ovanlig, men
berömmer hans flit i utförandet, hans gedigenhet och hans doftande kolorit. Synbarligen träffar detta
inskränkande beröm det rätta. Såsom en genius af första rangen framstår Palma icke i konsthistorien,
men väl visar han sig bredvid Giorgione såsom en rik talang, hvilken på sitt sätt sträfvar att
fasthålla och åt en bestämd sida utvidga herraväldet på det område, som geniet eröfrat. Hans
ansigten äro ädla, men något enformigare i karakteren än Giorgiones, hans färg är icke alldeles så
glödande, men klar och öfvergjuten af en mild guldglans. Giorgiones storartade allvar är hos
honom förmildradt och modereradt, och i dess ställe träder ett drag af glad älskvärdhet. Äfven hans
element är enkla, lugna genrebilder, hvilkas grundton merendels är idyllisk. Sålunda försätter
handen sköna liggande qvinnan, som skall gälla för Venus, sålunda äfven grupper af madonnan och
hvilande helgon i ett doftrikt sommarlandskap. Men ingenstädes anslår ban sådana toner på ett
mera poetiskt sätt än i porträttbilder eller grupper af sköna venetianskor, framför allt i den tafla,
som föreställer hans tre döttrar (i Dresdenergalleriet). Hvilken präktig yppighet i gestalterna,
hvilket drömmande behag, visserligen med ett drag af sinlighet, som dock åter får sin fasta begränsning af
noblessen i hela väsendet. Och den som sett Palmas heliga Barbara i Venedig, den vet, att han
äfven är i stånd att uppstiga till det sublimas sfer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 01:53:01 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tafvelga/0193.html
