Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frontförändring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och England. Och förtjänade pengar som gräs. Kriget
var bara bra, så länge det inte kom hit och Adolfina
kunde hålla sig på ytan. Men pojken var nästan lika
full i fan som Vågberg själv hade varit, och hittills
hade alltihop gått bra.
Jag seglade ned till gubben Vågberg för att säga
honom ett vänskapens ord, innan jag gav mig in i
Stockholms farligheter. Inte som om jag skulle ha
tagit avsked för alltid, ty jag måste ju ibland hem
till Grisslehamn för att måla och höra minor
explodera — så vi skulle nog träffas — men ändå! Och för
att tala sanning hade gubben en gammal oljig rom,
som för en människoålder sedan tagits med på
införsel från Jamaica. Den smakade inte illa till kaffe,
och gubben funderade rent av på att gräva ner den
i åkern, ifall restriktionerna skulle spetsa till sig
till den grad att den högfärdsgalna doktorn i
Stockholm skulle påbjuda husundersökning och
kropps-visitation. Visst är det bra med nykterhet, men den
får inte bli någon vana, och äldre folk, som tar sin
grogg kan rent av bli liksom tokiga och galna,
om de inte får det deras kropp behöver. För gränser
ska det finnas, om inte faen rider märket, det säger
sig självt, det!
Jag seglar alltså ner till Vågberg. Fick en
nordostlig rivare som hjälp, och det stod inte länge på
förrän jag valsade in bakom hans udde och kastade
kroken utanför hans pampiga sjöbodar. Jag hojade,
men ingen kom. Min blekingseka var för djupgående
för att komma ända in i hans båthamn. Jag hojade
igen, men med samma resultat. Slutligen hade jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
