Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En Svensk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att ordna med något slags vakthållning — men det
är en lång historia och hör strängt taget inte hit.
Alltnog, där fanns en tokig dalmas, som höll vakt
tillsammans med en annan kurre miltals långt borta.
Man såg dem ibland inte på många veckor. De hade
byggt sig en slags koja av drivved och sten och andra
mojänger de hittat, inte just större än att de nätt
och jämt kunde krypa in och få plats för sovsäckarna.
Nå — dalmasen började sätta ut fällor för blåräv och
annat smått och gott och det gick bra — skinnen
började hopa sig.
Men så en dag hade han kommit att ströva lite
längre bort än vanligt och det blev snöfall och han
kunde inte hitta kojan — den var helt enkelt
översnöad. Han visste att det var i närheten och vrålade
och skrek, men kamraten låg förstås och snarkade
med en halv meter snö över sig.
Alltså hade han inte annat att göra än att lägga
sig och låta sig översnöas och sova som ett gott barn
tills det blev litet ljusare så han kunde se hur terrängen
modellerade sig.
Men han var inte riktigt lugn när han kröp till
kojs, för de hade sett två isbjörnar strosa omkring i
trakten, och för isbjörnen är en människa bara ett
stycke råbiff. Då fick han en idé. Han hade ett bra
schok sälspäck i ryggsäcken och naturligtvis också ett
snöre — för där uppe måste man vara ekiperad, när
man ger sig ut. Han band ena ändan av snöret om
späckbiten, mätte av åtskilliga meter, en hel hoper
för resten, för säkerhets skull och band andra ändan
fast vid ena foten. Så slängde han iväg späckbiten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
