- Project Runeberg -  Hemspånad och taggtråd /
161

(1944) [MARC] Author: Albert Engström
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den sovande staden

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rysning över min rygg och kallsvetten pärlar på pannan.
Jag hör än hur benen krasa i fingertopparna och
ser naglarna blåna. Benhinnan ligger vit i såren och
blodet strömmar. Men nu är jag bra igen, nära på.
Pekfingret blir litet krokigt, men jag kan ju låta bli
att peka finger. Jag får lära mig att uttrycka mitt hån
på annat sätt, om det skulle behövas.

Allt nog — en dag reser jag in till Eksjö för att
komplettera min av parisiska tvätterskor något
decimerade skjortsamling och för att köpa papper, tusch,
litografisk krita, penslar och pennor. Men i hela stan
fanns ingen enda mjuk skjorta med mjuka och fasta
manschetter. Denna nödvändighet i en gentlemans
ekipering har tydligen inte letat sig väg dit än. Den
kommer möjligen när den blivit omodern.

Det övriga fick jag och resultatet ligger färdigt
just nu när jag skriver detta.

Trött av kringirrandet mellan stadens olika
herrekiperingar gick jag till Stadshotellets trädgård för
att dricka vichyvatten. Idyllen låg vacker och
fridfull som vanligt och där fanns gott om plats, ty en
ensam kapten satt och åt på verandan och en annan
individ drack kaffe vid sitt trädgårdsbord. Från köket
hördes pigornas fnitter och mer eller mindre
kultiverade gapskratt. Jag slog mig ned vid ett bord och
knackade. Ingen kom. Jag knackade så att sparvarna
förskräckta lämnade parken och köksfönsterrutorna
klirrade. Men ingen kom. Jag tänkte: kanske är det
ohövligt och obrukligt att knacka i denna fridens
boning. Jag väntade alltså fem minuter, men utan
resultat. Då reste jag mig och gick, ty ingen kan väl
begära att en äldre bättre herre skall gå in i köket

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:53:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/taggtrad/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free