Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Förord.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
XIII
»Dikten skjuter endast knopp
Ur en kärnrik bildning.»
I öfverensstämmelse med denna af honom sjelf
uttalade sanning, arbetade han oafbrutet på sin
utveckling. Ehuru visserligen enskilda sånger
från hans äldre perioder icke i sitt slag blifvit
öfverträffade, så torde dock sångerna från sista åren
af hans lif (1861-77), såsom ett helt betraktade,
angifva höjdpunkten af hans skaldskap. Nästan en hvar
af dessa dikter, som nu för första gången samlade
meddelas allmänheten, bär fulländningens pregel. Också
lyssnade hela landet till de toner, som strömmade ur
Talis Qualis’ lyra, när han under nämnda år någon gång
rörde dess strängar. I det tal, han höll vid öppnandet
af Svenska Akademiens sammankomst den 20 December
1863, redogör han för de egenskaper han anser tillhöra
den svenska dikten, han manar skalderna att bibehålla
och utbilda »det i arf gångna inhemska grundlynnet»,
bevara »den genomträngande inre synkraften, den djupa,
och dock försynta innerligheten, den enkla sanningen,
den klara tankegången, styrkans höga enfald och tonens
manliga eftertryck». Det är just dessa egenskaper,
som utmärka hans sista sånger, det är dessa, som
återfinnas i de fulltoniga festdikterna - »Carl
XII», »Sång vid Lunds universitets jubelfest», Sång
vid P. B:s 100-års-fest m. fl. - i sorgeqvädena -
»Kung Carls Eriksgata», »Otto Lindblad», »Fanny»,
De drunknade» m. fl. - men framför allt i denna grupp
af lefvande taflor ur det svenska folklifvet, hvilken
förskrifver sig från hans sista lefnadsår, då han,
för att begagna ett uttryck af en hans skaldebroder,
»sjöng ännu på det bål, som ihärdiga plågor åt honom
timrat» *. Hvilken fin och klarsynt uppfattning af
det svenska lynnets egendomligheter, hvilken djup,
innerlig och »försynt» känsla, hvilken klarhet och
åskådlighet i teckningen, hvilken säker och kraftig
hand i penselföringen! Ensamt dessa dikter kunde
grunda en skalds odödlighet.
Det fosterländska går sålunda som den röda tråden
genom Strandbergs hela diktning. Det yttrar sig
lidelsefullt i hans ungdoms stormande dithyramber,
det framträder under mannaåren som en lågande, men
ändock besinningsfull kärlek i hans kraftfulla åter-
Böttiger, i ett bref till utgifvaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
