Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Till Gustaf Ljunggren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
277
Hur hörde man ej talet mägtigt flyta.
Hur såg man icke floden hvälfva fram,
På djupet jemn, och strid, och allvarsam,
Blott ined en liten krusning på sin yta!
Det hela inspireradt, lugnt, bestämdt,
Af skalden återgaf de ädla dragen,
Men med de fina strecken af hans skämt
Blef det jemväl Thomander upp i dagen!
Ack, sällan hölls väl ett så lifligt spel
Af Phantasus, som här! Han var ett snille,
Han var derhos en man, och det en hel,
Som tänkte skarpt och viste hvad han ville,
Men likafullt ett barn, ett barn, som har
Sin käcka sorglöshet i hjertat qvar
Och lika litet väjer, när det leker,
Som lägger bort sitt sjelfsvåld, då det smeker.
Det är en gudars gunst att kunna le; Men le i kärlek,
utan att förtrytas, Och ändlighetens höga vågor se
Vanmägtiga mot löjet sönderbrytas. Ja, hela lifvet
tor, der ofvan sedt, Inför ett högre, himmelskt löje
tyckas Liksom ett barns affekt, ett litet ett, Hvars
öga öppnas - för att genast lyckas. Och sällan sågs
ett underbarare, Ett plötsligare löje, än Thomanders,
Som kunde blixtra der inan snarare Ett kraftord
väntade, ett Alexanders. Han mägtade ett klubbslag,
äfven han,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
