Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amors genistreck. I, 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
246
Men som vi först på botten af den se. Och hvad er
systers infall angår, menar I så fall jag, som hon,
att Verner visst Kan roa, men ej skada med sin list,
Med hvilken han ej något argt förenar. Hans själ är
fjerran från all lumpenhet. Kan ske han bringar lycka
hit - hvem vet?
Henrietta. För mig må han behålla sina nycker! Låt
honom komma! ... Men jag bara tycker Att hans besök
kan obehagligt bli.
Robert. Det kan ju ligga någonting deri, Om än ...
Lotta. För min del tar jag honom fri, Hur I
fördomen eller undersöken. Han är min man just, han är
ett geni Och skall nog, som jag hoppas, stå oss bi -
Ni begge komma ingen väg, ty ni (Förlåt mig!) se i
all ting idel spöken.
Henrietta. Ack, om du hölle tungan still ändå,
Som eljest, tror jag, som ett qvarnhjul löper!
Robert (afsides). Hon laddar kulorna, som Verner
stöper. (högt) Låt icke nu åt något håll förstå Hvad
jag har yppat ...
o
Lotta. Ah, nog är jag yster, Men tiga kan jag.
Märk, vi äro två, Kan jag ej hålla mun, så kan min
syster.
Robert (leende). Ni tröstar dåligt! Men nu får
jag gå Se till nu, att ert skämt och gyckel regnar
Kring Verner, som det anstår er och egnar, Han har
förtjent det för sin dristighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
