Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amors genistreck. II, 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
Eobert. På Verner märktes ej det minsta?
Lotta. Nej.
Robert. Som var så kär? Det der förstår jag
ej.
Lotta. Ja, i mitt tycke är det också löjligt. Hon
är blondin; om han på något sätt I sina drömmar tänkt
sig en brunett?
Robert (konfunderad). Hm! tror ni det? Jaja,
det är
nog möjligt!
Det har händt förr, det. Men i alla fall Så var
han torr emot er, tråkig, kall?
Lotta. Det kan jag icke säga han var heller; Fri,
ogenerad, älskvärd, om ni vill, Uppmärksam ...
Eobert. Så?
Lotta (med ett leende). Men det vill mera till,
Långt mera, innan det för kärlek gäller, Så tror jag.
Det är dock en mening, som Jag bygger på ett slags
instinkt allenast. Det slog mig samma ögonblick han
kom, Att han tog sig så väl till vara genast Och
vägde hvarje uttryck. När han log, Så var det
ej den fröjd åt idealet, Som läppen är en tolk åt,
före talet - Ack nej, herr Robert! Det var ironi,
Som krusade hans läppar.
Sobert (med betänklig min). Menar ni?
Lotta. En min af spotskhet nästan; ett manér Att
skämta på, som man högst sällan ser Hos alla dem,
som oafbrutet rufva På hjertats sköna föremål, och
ljufva. Han dref - så fri och ledig var hans ton -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
