Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Amors genistreck. II, 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
291
När din tur kommer. Nå, min Henrietta, Jag hör
att du har valt . . . Henrietta. Förlåt, min
far! Öfversten. Det är mig kärt, mitt barn!
Ditt val
var fritt.
Jag har ej tvingat dig, Gud vare lofvad! Det sunda
vett, hvarmed du är begåfvad, Har vägledt dig till
hvad som är till ditt Och hela husets bästa. Nå,
välan! Då tvenne unge friare I egen, Förmögne och
af god familj, så kan Jag icke lägga hinder alls i
vägen. (till Henrietta) Säg, är det sant, hvad han
har sagt mig
redan,
Den unge man, som vill ditt löfte ha, Att du vill
jag skall höras för att sedan Bestämma allt?
Henrietta (med nedslagna ögon). Ja, söta
pappa, ja. Öfversten (giad till Eobert). Der hör
ni! Robert. Nånå, vänta säger jag.
Öfversten (till Lotta). Och du, din lilla skälm!
Du
vet, hur svag
Din pappa är för dig? Säg mig: du följer I systers
fotspår?
Lotta. Ja, på sätt och vis.
Öfversten. Hvad är det för ett svar? Säg du
precis! Det är ej vardt att någonting du döljer. Som
lydig dotter jakar du nog till Din fars beslut?
Lotta (kysser hans hand). Ja, pappa, som
du vill.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
