Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lärdt folk i stub. II, 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
335
Ariste. Och du sa?
Chrysale. Ingenting. Det är så fasligt lugnt
När inan har hållit mun; ty gräla är så plågsamt.
Ariste. Det kallas mannamod; men medgif det är
vågsamt! Du nämnde väl ändå Clitandre?
Chrysale. Nej. Så snart
Jag märkte, att det var en annan måg i fråga, Fann
jag det rådligast att ej stå fram som part.
Ariste. Ah, du är makalöst försigtig, det är
klart.. Men är det ridderligt att intet vedervåga? Och
huru kan en karl så sakna all förmåga Att göra
gällande sin mening mot sin fru, Men lyda hennes vink
i allo, såsom du?
Chrysale. Ja, det är lätt för dig att spela
oförfärad! Du vet ej, du, hur trött jag är, och hur
besvärad Af allt slags husligt gorm! Jag älskar
ro och fred, Och hustru min är svår, må tro,
när hon blir vredr Låts vara filosof och spelar
förbehållsam, Men är till sin natur som en raket så
våldsam. Moralen, der hon ser sin rätt, men ej sin
pligt, Har, när hon brusar upp, för henne ingen vigt,
Och får hon icke fram allting som hon behagar, Så
har man en orkan i fulla åtta dagar. Jag darrar som
ett lof så snart hon sätter till, Men också kan hon
bli en drake när hon vill; Och när hon är som värst,
så vill hon ändå heta »Mitt lilla hjertegryn», »min
engel», skall du veta.
Ariste. Är icke det en skam ? Din hustru, säger
jagr Tar sig en sådan ton för det du är för svag;
Din efterlåtenhet befästat hennes välde,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
