Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giauru, ett stycke av en turkisk berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
17
Men inför tanken utan slut; Ty för den inre rösten
gäller Ej någon tid, och rymd ej heller, Den stundom
på en jemmer bär, Som namnlös, hopplös, tidlös är.
Om giaurn man ingenting försporde;
Var det blott han som respass fick?
Nej, ve den stund han kom och gick
Och af ett slott ett grafhvalf gjorde,
Om äfven Hassan straffas borde!
Han kom, han gick, som samum går,
Som drar förderf i sina spår
Och, der han bara flåsar, låter
Cypressen sjelf gå ut, det träd,
Som trofast följer än till grafven med
Och der, när andra gått, står qvar och gråter.
I stallet står ej fålen mer,
I salen ej en slaf man ser,
Allena sitter spindeln äfven
Och gungar i den tunna väfven;
I harem bygga flädermöss,
Och der vi Hassans lykttorn finne,
Har ugglan länge stängt sig inne
Och stirrar ruggig ut till sjös.
Vid springbrunn vilda hunden tjuter,
För törst och hunger, är jag rädd,
Ty vattnet har sinat från marmorbrädd?
Der ogräs frodigt ur gruset skjuter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
