Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giauru, ett stycke av en turkisk berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
Mitt hjerta jemte hennes sofva.
Hon var en ädel ljusgestalt.
Och hon har följt mig öfver allt
Och hvart jag vändt mig uppgått gerna
Som minnets bleka morgonstjerna.
)>Ja, kärlek är en gnista från Qdödlig flamma, är ett
lån Från höga himlar, då de syfta Att locka hjertat
mer och mer Ur hvardagsverldens trånga klyfta. I bönen
vi oss uppåt lyfta, Men kärleken drar himlen ner; Hon
är en skymt af evigheten, Som renar hjertat omedveten,
En stråle af Gud Faders sken, En gloria kring vår själ
allén. Min kärlek var ej ren, låt vara, Och det hör
dödligheten till; Benämn den synd, ja, hvad du vill,
Men säg det ej om hennes bara! Min lefnads vårdkas
Leila var, Hvar fins nu ljus i natten qvar? Ack,
att den lyste mina öden Ännu till lidandet, till
döden! Ni undrar, ni, att de, som mist Sitt allt för
himmelen och jorden, Ej längre stå och väga orden, Men
ösa hädelser till sist Och örn sitt öde kasta tärning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
