Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Giauru, ett stycke av en turkisk berättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
Jag ville haft; jag vill det än,
Men min förtviflan motar den.
Spill inga böner du andäktigt,
Mitt svårmod är dig öfvermägtigt,
Jag vill ej till ditt paradis,
Men blott till ro på något vis.
Ja, det var då hon stod och myste
Lifslefvande inför min syn
Och i sin hvita svepning lyste
Som stjernan genom den der skyn,
Den jag nu ser på, som på henne,
Men vackrast var hon af de tvenne.
Den stjernan är så skum och matt,
Men skummare till nästa natt,
Och jag, förrän hon är till städes,
Ett liflöst ting, det lifvet rädes.
Jag yrar, fader, som du hör,
Ty själen sista resan gör.
Men, munk, jag glömde all vår smärta,
Så snart den hulda jag fick se,
Och jag ur sängen störtade
Och kramade intill mitt hjerta -
Jag kramade - men det var kallt,
En hamn i mina armar trycktes
Och intet hjerta klappa tycktes.
Men, Leila, det var din gestalt!
Ar du ej mera till, du höga,
För känseln? bara för mitt öga?
Ack, om du vore än så kall
Hvad gör det, då jag vet dig vara
I armarna i alla fall?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
