Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Lara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
Än Lara var; ty när han ordet tog
Lät det så doft, så häftande, så brutet
Och lapparne han rörde knappast nog,
Då Läras stämma svagt, men tydligt, hördes
Så länge hon af rosslingar ej stördes.
Men i hans uppsyn lästes ingen bikt,
Så sluten var den, lugn och utan ånger,
Till dess han före slutet några gånger
Såg upp till pågen, varmt och innerligt
Samt en gång, vid hans tystnad, lyfte handen
Och pekade åt öster; - om det var
För morgonen (ty strålande och klar
Bröt solen genom skyn vid himlaranden),
Om af en slump kan hända, eller om
Ett minne från hans fordom återkom,
Det viste Kaled knappt. Men gossen kände
För dagen afsky - och sitt öga vände
Från morgonen, uti hvars sken han satt,
Till Läras panna, der det skred till natt.
Dock var der sans; ty när ett vittne sträckte
Det helga korset fram, och sedan räckte
Ett radband till beröring (som likväl
Bort lisa hans på flyttning stadda själ),
Såg Lara dit och drog på munnen stilla,
Tillgifve honom Gud, örn det var illa!
Och Kaled, fast han mållös satt och såg
På Lara oafvändt, der denne låg,
Sköt med en hastig åtbörd undan handen,
Som om hon med de fromma ting hon gaf
Stört dödens frid, - och han ej vetat af
Det lif som nu tog vid i stjernelanden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>