Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ön eller Christian och hans stallbröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
464
Och ej en vind, som döende slår an
Naturens strängar, berg och trän, de första
Harmonikor der och jemväl de största,
Med eko till sin kör; och deruti
Hör man ej heller vildens anfallsskri,
Och icke ugglan, som ifrån sitt säte
- En vingad eremit, så godt som blind
Och ändock storögd - med ett vidrigt läte
Förtror sin jemmerlåt åt nattens vind.
Det var en hvissling, lång och gäll, som ingen
Ur fogelriäbb på vida vattenringen,
Och så en paus, och så ett hest: »Halloh!
Torquil, min pilt, hvar äst du?»
»Hvad står på?»
Var Torquils svar, som såg sig om allenast; »Du skall
få höra», svarades det genast.
19.
Kom så en härold från den mun man hörde
Och öfver sydlig doft en ånga förde
Ej just af »ambradofter», men fast mer
Af dessa moln, som man bland stånkor ser–
Allt ur en bräcklig snugga, som dock blossat
I alla zoner, der en last man ]ossat,
Som bolmat hvar det rullade en sjö,
Från Portsmouths ankarplats till polens snö,
Som rökt der blixtar fräst och skyar tjocknat,
Och knappt bland himmelshöga vågor slocknat,,
Till JEolus en stadig offergärd
I hvarje luftstreck och på hvarje färd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
