Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ön eller Christian och hans stallbröder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
490
De trenne spjernade mot sina öden,
Ack, vid en tråd - som hajen gör mot döden.
Men striden lika käckt man underhöll,
Och ej en suck förrådde hvem som föll.
Med tvenne sår föll Christian, sjelf den siste,
Och bjöds pardon - för sent, som han nog viste,
Att rädda lifvet, men ändå i tid
Att hinna lägga sig och dö i frid.
Han drog sig fram, med benet sönderristadt,
Liksom en falk, som sina ungar mistat,
Men liksom lystrade ett ögonblick
Begärligt till det anrop, som han fick:
Gaf åt de närmaste en vink med mössan,
Men lyfte, då de nalkades, på bössan -
Och slet, då ingen kula återstod,
En knapp ur tröjan och i pipan lade,
Gaf eld - och log, när skottet träffat hade,
Gled, som ett ormslå, med förtviflans mod,
Till branten, der den hängde öfver stranden,
Liksom han sjelf, med ett förmätet hån,
Såg sig till baka se7n och riste handen
I ilska mot den verld han gick ifrån,
Och så –- försvann. Hans kropp, en blodig massa,
Mot skarpa spetsar slogs i kras, mot hvassa,
Så knappt en lapp af menniskogestalt
För masken fans, och fogeln, om han svalt.
En lockig hufvudsvål, i fall man sökte,
Låg der med blod och mossa på och rökte,
Allt hvad som återstod af Christian - allt.
Men spillror af hans vapen (som han knäppte
Spasmodiskt om och först i döden släppte)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>