Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde sången
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
354
120.
Nu sträckte Juan fram sin arm på slutet, Men fick - o
himlar! - tag i väggen blott,, Der månens silfverregn
föll genombrutet Af de sirater tak och murar fått;
Hans anlet vardt af kallsvett öfvergjutet, Som det den
modigaste skulle gått, - Kuriöst: man fruktar mer en
gasts non-entitet An någonsin en hel armés identitet.
121.
Två blåa ögon lyste dock för klart Att kunna bara
döda stenens vara, Och grafven skonat allt för
uppenbart En andedrägt af vår och blomdoft bara,
En vilsen lock förrådde hårets art, Så tittade en
röd läpp fram, med klara Perlrader, just som månen
synlig blef Igenom fönsterkarmens murgrönsref.
122.
Då sträckte Juan fram sin andra arm Och - under öfver
alla under! - tryckte En byst intill sig, lika fast
som varm, Som tydligen ett hjerta innelyckte. Han
fann sig ha till outplånlig harm Betett sig grufligt
tafatt, som han tyckte, Som fått i bara väggen fatt
den stund Han bort med spöket kommit under fund.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
