Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - C. V. A. Strandberg (Talis Qualis) En literaturhistorisk studie af E--d.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ur sin egen handkassa betalade ordensafgiften. 1858
företog STRANDBERG en färd genom Tyskland, Schweiz
och Frankrike och 1869 med statsbidrag en resa
till London, Paris och Berlin, i och för literära
ändamål. För STRANDBERG ’ var redaktörsskapet af
Posttidningen ej det lämpligaste, ty för en så
känslig skaldenatur som hans, var det, att hafva
det dagliga bestyret med en tidning, som mestadels
innehåller legala annonser och kungörelser, just ej
så lämpligt. STRANDBERGS plats, med de stora insigter
han inom det filosofiska och esthetiska området egde,
hade säkerligen varit vid ett universitet. Men det
medvetandet uppehöll alltid hans mod, att han icke
längre nu, som mången bitter stund förut, behöfde
hafva bekymmer för den närmaste stundens timliga
kraf. Hvad som mest fröjdade och gladde STRANDBERG
var, att, när Lunds universitet 1868 firade sin
andra sekularfest, han då kallades till hedersdoktor
i filosofiska fakulteten, vid hvilket tillfälle han
som en ärebetygelse erhöll den lagerkrans, hvilken en
gång var målet för hans akademiska studier. STRANDBERG
var sedan 1847 gift med Aurora Kristina Palm. I
detta äktenskap föddes 4 barn, hvaraf l son och
2 döttrar lefva. Under sista ären af sin lefnad
slöt STRANDBERG sig allt mera inom sig sjelf och
lefde endast med och för sina närmaste. Hösten 1874
började den sjukdom (hjertlidande) inställa sig, som
skulle sluta skaldens dagar. Tidigt en vintermorgon,
den 5 Februari 1877 hade hans lidande slutat. Hans
närmaste funno honom vid sitt skrifbord med hufvudet
stödt mot armarne. Döden hade koimnit plötsligt,
men ej oväntadt, ty den utmerglade och sammanböjda
kroppen visade att skalden mycket lidit. Men aldrig
kom en klagan öfver hans läppar; han ville ej oroa
de sina. Vid den ädle skaldens minne kan med sanning
tillämpas hvad han 1857 skref om Pehr Westerstrand;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
