Med penna och tallpipa / 132 (1945) Author: Albert Engström Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Erfarenheter från havet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ERFARENHETER FRÅN HAVET.

Ur den bortglömda gamla portföljen.

I tre dagar hade det blåst ostlig hård vind, närapå
storm, så att sjön var så grov den nästan kan bli här
utanför, då jag i går gav mig ut för att pröva min
kanot. Det var ett ganska besvärligt arbete att komma
ur hamnen, där sjön gick krabb, innan jag kom utanför
Loskäret, där djupvattnet gör, att sjöarna bli längre
och att havet kommer till sin rätt. Östersjöns vatten,
som på grund av sin ringa sälta är så lättrörligt,
åstadkommer skvalp på en kort stund, och man kan
tänka sig dess livfullhet, då stormen hållit i så länge.
Därtill höll vinden på att dra sig mot sydost, vilket
gjorde, att de stora och långa sjöarna bestodo av ett
system toppiga små vågor, vilka avklippta av byarna
spolade kanoten och mig själv från för till akter —
ursäkta sammanställningen.

Solen sken halvt beslöjad bakom gula moln, och
varje våg bröt i en känsla av violett, så svagt som
en idiots aning, men känslan fanns där ändå. Då man
från höjden av en vågkam, just då fören av kanoten
klyver brottet och man börjar resan nedåt med en
hisnande känsla i mellangärdet, ter sig horisontlinjen
ganska festlig, absolut omöjlig att använda som linjal.
Och då man dyker ned till vågdalens botten och ser

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>