Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Järnvägen och jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mig att gå ärenden i svarta höstnätter och gå rakt
på ett ljud vars ursprung jag icke förstod och som
skrämde. Min far, hos vilken jag icke sett någon
rädsla, ingav mig mycket tidigt övertygelsen att en
människa som icke gör illa, icke heller har någon
anledning att vara rädd.
Men jag var kanhända icke tillräckligt konsekvent,
ty jag blev stundom dumdristig. Jag hade observerat
att min far, om han någon gång träffade en bekant
på tåget, brukade stå på fotsteget och följa med långt
på andra sidan växlarna och tala med vännen. Så
hoppade han av ung och spänstig — ty han var då som
läsaren kan förstå mycket yngre än jag är nu.
Jag hade försökt denna gymnastik, men fick dask
i stjärten efter en något vågad avhoppning. Jag fann
det praktiskt att stiga upp på ett fotsteg på baksidan
av tågsättet för att hoppa av vid ett av mina
smultronställen på banvallen.
Men tåget ökade farten. Och banvallen var kantad
av sten. Jag visste ju att man måste hoppa av i
rörelsens riktning, men jag fann rörelsen för stark.
Jag stod på en finkas fotsteg och skälvde av iver och
nyfikenhet, förstod att jag, om jag hoppade av, skulle
riskera att slå ihjäl mig, och var redan överens med
mig själv att följa med till Berga station för att sedan
springa hem.
Då lutar sig tågets konduktör ut genom finkans
fönster och spottar ut i världsrymden. Antagligen
jönköpingssnus.
Han upptäckte mig, den lille mannen, som stod på
fotsteget, en bild av villrådighet, och han knöt näven
åt mig och skrek något. Jag hoppade rakt ut i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
