Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Såsom jag redan nämnt, har han på vardera sidan om sig en fackelbärande gestalt, till dräkt och utseende lik centralfiguren. Den ene fackelbäraren ses höja, den andre sänka sitt bloss. De nämnas på monumenten: den förre Cautes, den senare Cautopates (namn av ovisst ursprung). Härstamma runradsnamnen från Mithras mysteriekult, bör den runa, vilken i den angelsaxiska runsången har ett namn, som betyder fackla, stå i samband med namnet och talsymbolen för någon av dessa fackelbärande gudomligheter. Det gäller därför att utrannsaka, med vilka tal dessa båda gudaväsen förknippats i Mithramysteriernas talsymbolik. Till mycket stor del var denna, såsom redan i föregående kapitel påpekats, grundad på astrologisk spekulation. Detta gör, att i en hel del fall, där ingen direkt antydan om ett tals roll i denna mysteriereligion finnes i senantika källor, vi dock med en viss, stundom rätt så stor sannolikhet kunna sluta oss till sambandet mellan detta tal och vad det symboliserat. Likt andra astrala religioner dyrkade Mithraläran de sju planetsfärerna. Den högsta, den sjunde, tillkom Mithra och hans följeslagare Solen, den sjätte Månen, den femte Mars o. s. v. (ordningsföljden gick i motsatt ordning mot de senantika veckodagarnas, jfr T&M. 1, s. 118 f.). Talet 7 hade därför betydelse för Mithra och Solen, 6 för Månen, 5 för Mars, 4 för Mercurius o. s. v. Genom vissa senantika källuppgifter är det bekant, att i staden Edessa under den romerska kejsartiden vid sidan av Baal = Helios dyrkades tvenne barngudomligheter Aziz och Monimos, som av astrologerna identifierades den förstnämnde på en gång med Mars och Phosphoros, den senare med Mercurius och Hesperos (jfr T&M. 1, s. 209, not 7). Dylika identifieringar av olika himlakroppar med andra astrala gudomligheter känna vi ända från fornbabylonisk astrologi. I det här berörda fallet har Cumont ehuru med tvekan (jfr T&M. 1, s. 207, not 3) velat se en motsvarighet till Mithra och de s. k. Dadophorerna (fackelbärarna), vilka båda ju osökt erinra om Phosphoros och Hesperos. Jag finner det ingalunda osannolikt, att Edessareligionen och Mithraläran i detta fall ägt en på genetiskt ursprung[1] beroende överensstämmelse i det mytologiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
