Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
korstecken. Runradbildaren torde ha funnit detta lättristade tecken (ett kors med sned sidoarm) bättre lämpat för runskriftens fordringar än det grekiskt-romerska n-tecknet. Ävenledes bör han däri ha sett en större magisk kraft och därför upptagit detsamma i det mystiska alfabet på 24 runor, vilket han sannolikt skapade med användande av ett äldre alfabet med färre runtecken (19 à 20), som efter latinskt mönster redan en eller annan generation tidigare kommit i bruk bland germanerna och använts vid uppteckningar på trä[1].
Vad slutligen 9 såsom magiskt tal beträffar, är detta tvivelsutan icke helt ett arv från senantiken. Tron på detta tal såsom trolldomskraftigt ha utan tvivel forngermanerna ärvt från sina indoeuropeiska förfäder[2]. Endast namnet på runtecknet med detta tal är ett tydligt lån, talets symboliska betydelse däremot måste vara något uråldrigt. Vi behöva blott erinra oss de i regeln nio stenarna i domarringarna från tiden före järnåldern, de nio offergroparna, de s. k. älvkvarnarna, som sannolikt äro ännu äldre, för att förstå detta. Helt blottade på talmystik ha germanerna säkerligen icke varit före sitt sammanträffande med senantikens mysticism.
26. Runan ᛁ, som i futharken följer efter n-runan och sålunda bör ha haft talvärdet 10, erbjuder ett rätt kinkigt problem. Såsom namn på i-runan ha både angelsaxisk, nordisk och gotisk tradition ett ord, som betyder ’is’, ett namn som vid första påseendet synes bero på svårigheten att finna ett lämpligt ord bland de få, som begynna med i-ljudet i germanskan. Gå vi till grekisk-orientalisk talspekulation i senantik tid, lära vi emellertid, att tiotalet[3] ansågs vara ψυχoγóvoς, d. v. s. »själaskapande». Nu associerades emellertid det grekiska ψυχή ’själ’ (på grund av bl. a. ljudlikhet) med det etymologiskt besläktade adjektivet ψυχϱóϛ ’fuktigt kall’. Redan före Platon torde man hava skilt mellan tvenne krafter hos människoanden: den ena eldigt varm = ό ϑυμός, den andra fuktigt kall = ή ψυχή. Den förra ansågs sträva upp mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
