Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
37. Talvärdet 23 tillkommer, såsom jag ovan nämnt, d-runan, som är det sista tecknet i de flesta bevarade äldre futharkraderna. På angelsaxiska kallades runan dæg (daeg, deg), och detta ord är identiskt med det likalydande appellativ, som motsvarar vårt svenska dag. Denna betydelse framgår klart av den angelsaxiska runsången[1]. Salzburghandskriften har för bokstaven d namnet daaz, som förutsätter ett ord dags ’dag’ i Wulfilas språkform. Vi ha här intet skäl att betvivla runnamnets ursprunglighet. Ett ord med betydelsen ’dag’ är av samma typ som runnamnen med betydelserna ’fackla’ och ’sol’ och låter oss redan genom sin blotta betydelse ana ett samband med den persiska ljusreligionen. Att dagen, ljuset, dyrkades av mithraisterna i det Romerska riket är även betygat; en bevarad inskription innehåller t. ex. ordet LVCI ’åt ljuset’ bland andra dedikationer, riktade till gudomliga makter (T&M. 2, s. 167, inskription n:r 520). Med all sannolikhet har någon dag i den mithraistiska månadskalendern ägnats åt denna gudomlighet. Den avestisk-persiska kalendern hade 1:sta, 8:de, 15:de och 23:dje månadsdagen helgade åt huvudguden Ahura Mazda (pers. Auhrmazd eller Dai ’skaparen’), sålunda åt skaparen, ljuset fader (grek. Oromazdes). Månaden delades på så vis i 4 veckor, de första 2 med 7, de övriga 2 med 8 dagar[2]. Med föregående forskare har jag emellertid för de romerska mithraisternas del räknat med en avvikelse från moderlandets kalender: solen har såsom Mithras följeslagare erhållit den femtonde dagen sig tilldelad. Mina bokstavsmagiska undersökningar ha givit ytterligare stöd åt denna uppfattning. Det har naturligtvis varit högst obekvämt och stridande mot grekisk-romersk tidräkningspraxis att hava fyra dagar i veckan helgade åt samma gudomlighet, vartill kom att veckor på 8 dagar måste uppgivas. Vi kunna därför tryggt räkna med, att de dagar i månaden, som på persiska för att kunna skiljas åt måste benämnas med hänsyn till den därpå följande dagen, alltså »skaparens dag före eldens dag» etc.[3], inom det romerska kejsarriket fått nya, med Oromazdes’ karaktär harmonierande namn, som möjliggjorde en klar åtskillnad utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
