- Project Runeberg -  Runornas talmystik och dess antika förebild /
152

(1927) [MARC] Author: Sigurd Agrell - Tema: Runic inscriptions
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är visserligen = 16 × 23, men talet 23 kommer under den gjorda förutsättningen att svara mot o-runan, ej mot d-runan, dagsljusets symbol. Överensstämmelsen med guldhornsinskriftens magiska talförhållanden försvinner ävenledes (jfr slutet av § 47).

Den ovan lämnade tolkningen av de tre sista rungruppernas gematri bidrar även till förklaring av, varför futharken ordnats i ätter: Därigenom uppkommo tre rungrupper med magiska tal 52, 92, 156 = resp. 4 × 13, 4 × 23 och 12 × 13. Indelningen av det germanska alfabetet i grupper på åtta (s. k. »ätter») är liksom runornas talmystik i övrigt otvivelaktigt ett arv från senantikens grekiska bokstavsmagi: »computant ogdoadas et decadas» säges i den pseudo-Tertullianska skriften »Libellus adversus omnes haereses». Åttagruppens helighet går sannolikt ytterst tillbaka till den egyptiska magien: egyptierna hade ursprungligen 8 huvudgudar[1]. Att guldhornsinskriptionens rungrupper och futharken, ordnad i ätter, visa gematri, byggd på samma magiska grundtal (13 och 23), beror nog till väsentlig del därpå, att den i tre ätter indelade futharken varit det mönster, som guldhornsinskriftens upphovsman haft för ögonen: en runkomposition, som dolde samma talsymboler som futharken och dessutom trolldomstalet 9, ansågs utan tvivel som en magisk inskrift av första rang. Att på Vadstena-brakteaten p-runan liksom i flera andra futharker fått byta plats med runan *īwaʀ ᛇ har helt säkert sin förklaring i ett visst magiskt raffinemang. Under runmystikens klassiska period var utan tvivel talet 13 och dess runa den symbol, som ansågs laddad med den kraftigaste magiska potensen. Lät man därför runan 13 även i futharkraden få sin verkliga plats, hade man anledning antaga, att dess trollmakt bättre skulle kunna göra sig gällande.

49. Kylver-stenen, en stenhäll med en ristning från tiden omkring år 400 (den torde vara något äldre än Vadstenabrakteaten, som hänföres till femte århundradet), visar på sin vänstra sida en futharkrad, avslutad med ett magiskt tecken, som kan uppfattas som en kombination av 5 t-runor och 4 l-runor[2]. Futharkraden (där a-och b-runorna riktats bakåt, jfr avb. 13) visar följande teckenföljd:


[1] Jfr Herodotos, Lindskogs övers., 1, s. 123 f. och s. 166; Reitzenstein, Poimandres, s. 60, samt Magnus Olsen, Om Troldruner, s. 14.
[2] Jfr teckningen på s. 7 i Norges Indskrifter, Indl.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 03:57:38 2020 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/talmystik/0162.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free