- Project Runeberg -  Runornas talmystik och dess antika förebild /
176

(1927) [MARC] Author: Sigurd Agrell - Tema: Runic inscriptions
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stående rungrupperna bestå av 49 = 7 × 7 tecken, och den därefter följande magiska formeln usnuhle ävenledes av 7 tecken. Det hela består sålunda av 56 = 4 × 2 × 7 tecken. Talvärdet av hela mittinskriften är 640 (568 + 72) = 4 × 4 × 4 × 10 (jfr s. 62).

Kring mittinskriftens fem rader löper en runslinga, vari flere tecken icke äro tydligt skönjbara, men vars allmänna mening är fullt begriplig. Denna del av inskriften kungör, att »kraftrunor» blivit inristade och att den, som dristar sig att nedbryta stenen, hotas med död genom magisk konst (jfr Björketorpstenens inskrift, § 61). Att uträkna talvärdet hos denna del av inskriften är, så vitt jag kan se, för närvarande en olöslig uppgift. Då c. 8 runtecken äro mer eller mindre svårtydda, äro de osäkra faktorerna alltför många.

Vad innebörden i den ovan meddelade mittinskriften beträffar, synes det mig så gott som otvivelaktigt, att vi här ha att göra med en galderartad dikt. Redan Bugge har uppställt detta inskriftsparti i versrader[1], och Ivar Lindquist har i sin förtjänstfulla studie Galdrar, s. 96 ff., påvisat verstekniska överensstämmelser med den för galderartade dikter av gammalt brukade formgivningen. Helt kan jag dock icke ansluta mig till hans tolkning. I femte raden usnuhle ha vi enligt min mening, såsom ovan nämnts, snarast att se en magisk formel[2], som bör avskiljas från det övriga, med vilket den endast talmystiskt hänger samman. Tredje och fjärde runraden läser jag:

hᴀþuwolᴀfʀ gᴀf ᴀ(r)
hᴀriwolᴀfʀ e ᴀ(r)
[3]


Jag förmodar nämligen, att vi icke blott med v. Friesen och Lindquist ha att uppfatta slutrunan i tredje raden, utan även -runan i slutet av fjärde raden såsom en lönnruna, avsedd att utläsas med hela namnet och icke blott med dettas begynnelseljud. I det föregående e ser jag beteckningen för ett senurnordiskt ǽ ’alltid, städse’ (jfr skrivningen gestumʀ med e för æ, analogiskt


[1] Norges Indskrifter, s. 23.
[2] Jämförlig är runföljden ᴀᴀllᴀtti på vävbrickan från S:t Mikael (jfr § 65, 2).
[3] Sannolikt har neutraländelsen -a fallit redan något före sen urnordisk språkperiod, jfr min skrift Zur Geschichte des indogermanischen Neutrums, s. 49 ff. (Kungl. Humanistiska Vetenskapssamfundet i Lund, Årsberättelse 1925—1926).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:55:36 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/talmystik/0186.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free