Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunna vi inför honom övertyga vårt hjärta därom,
att om vårt hjärta fördömer oss, så är Gud större
än vårt hjärta och vet allt.» (Första Johannes brev
3: 18—20).
Friden kommer icke därav, att man håller sig
fjärran från farligt allvar, som griper oss mången
gång hårt i själen. Friden är icke en flyktig lek,
en ljuvlig stämning eller ett svall av berusande
lyckokänsla. Hur ofta kännes det icke efteråt, som
om slika lyckorus tagits ut i förskott på vår magra
motbok med livets sanna tillgångar. Har Jesus
ensam av alla fullt förverkligat friden i sin person,
så är han också den ende som kan säga: »Frid
lämnar jag efter mig åt eder, min frid giver jag
eder; icke giver jag eder den såsom världen giver.
Edra hjärtan vare icke oroliga eller försagda.»
(Johannes 14: 27). Den fullkomliga friden kommer
därav, att den som vårt hjärta helt förtröstar på
och därför lyder, icke vacklar eller bedrager oss.
Men denna Jesu frid är icke en skatt, som man
förvarar inom lås och bom. Varje ögonblick är den
i fara att förloras. Även Jesus har vridit sina
händer i Getsemane under ångestfulla bönerop. Även
han har frågat Gud på förtvivlans gräns: »Min
Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?» Men
friden fanns. Den var lidandets bottensats. Den
korsfäste sade, innan han uppgav andan: »Fader,
i dina händer befaller jag min ande.»
Friden måste vinnas på nytt i varje stund,
genom att vi dyka ner allt djupare efter den, när
47
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
